ARARAT var en banbrytande alternativ utställning om miljö, resurser och alternativ teknik som ägde rum mellan april och juli 1976. Namnet stod för Alternative Research in Architecture, Resources, Art and Technology. Den visades på Moderna Museet i Stockholm från den 2 april till den 7 juni 1976. Den förlängdes till den 31 juli. Utställningen kom senare att, med delar av den, representera Sverige vid Venedigbiennalen samma år.
”Utställningen utgick från en grundläggande fråga: vilken framtid vill vi egentligen skapa? Skillnaden mellan den logiska framtiden – en fortsatt utveckling av det samhälle vi redan har – och den önskade framtiden blev en central utgångspunkt. ARARAT samlade konstnärer, arkitekter, forskare och ingenjörer i ett gemensamt försök att föreställa sig andra sätt att organisera samhället och använda dess resurser.
Den kretsade kring den ojämna fördelningen av världens resurser och kring behovet av en annan relation mellan människa och natur. Återvinning, småskalig produktion, alternativa energikällor, ekologiskt jordbruk, kollektivtrafik och nya former för byggande presenterades som möjliga vägar mot ett mer uthålligt samhälle. Det handlade alltså inte om teknik som självändamål, utan om hur tekniken kunde användas för att förändra våra livsvillkor. Det fanns också en stark pedagogisk och lekfull sida. Småskaliga tekniska lösningar och experiment visades upp på ett sätt som gjorde besökaren delaktig. Ett av de mest uppmärksammade exemplen var utvinningen av metangas ur elefantspillning från närliggande Skansen. Gasen kunde därefter användas för att värma drivbänkar och koka ägg. Det var både konkret och humoristiskt – men samtidigt helt i linje med utställningens allvarliga fråga: hur kan vi använda de resurser som redan finns omkring oss på andra sätt?
ARARAT var på så sätt mer än en konstutställning. Den var en arbetsplats, ett laboratorium och ett försök att bygga en modell av ett annat samhälle. Omkring hundra personer deltog, och de olika grupperna formulerade sina egna visioner och mål. Någon enhetlig definition av vad ARARAT var fanns egentligen inte. Det var snarare mångfalden av perspektiv som utgjorde projektets styrka.
Sivert Lindblom tillhörde den ursprungliga arbetsgruppen tillsammans med Kerstin Abram-Nilsson, Valdemar Axelsson, Lars Englund, Bo Hall, Lennart Mörk, Hans Nordenström och Monica Nordenström. För Sivert blev ARARAT ett tillfälle att arbeta på ett sätt som ligger nära flera centrala aspekter av hans konstnärskap: med arkitektur, material, rum och människans fysiska rörelse genom en plats. Tillsammans med Jan Öqvist och Heinz Müllner gestaltade Sivert entrén till den inre delen av utställningen, det så kallade Vita havet. Besökaren skulle inte bara kliva in i en utställning – man skulle bokstavligen förändra sitt sätt att röra sig genom rummet.
Ingången utformades som en bergvägg med en manshög öppning. Ovanför öppningen fanns ordet Ararat, handskrivet och pulserande som en första, nästan barnsligt enkel stavning. Därefter följde en svart tunnel vars tak successivt sänktes. Besökaren tvingades böja sig innan han eller hon kunde träda in i det svarta rummet. Det är en stark rumslig gest. Först måste man tränga igenom berget. Sedan måste man böja sig. På andra sidan öppnade sig den svarta kryptan. Rakt fram stod, som en lutande altarbild, ett belyst tvärsnitt av en jordprofil. Den visade hur tunt det livsbärande jordlagret faktiskt är och hur sand och sten tar vid under det. Bakom jordprofilen fanns en självlysande text, ett poem som pekade mot detta globala faktum. Och bakom den genomskinliga jordskivan stod en svart pelare. På ena sidan hängde en spade. Högt ovanpå pelaren satt en av Siverts vita sittande figurer, hukad i en meditativ ställning. Här möttes flera av ARARATs idéer i en enda bild. Jorden, arbetet, människan och det ansvar som följer med vår användning av naturen. Spaden är ett redskap för att bruka och förändra jorden. Den lilla vita människogestalten sitter ovanför den, nästan som om hon befinner sig i ett tillstånd mellan arbete och begrundan. Runt henne fanns ett mörker som bröts av små ultravioletta punkter – en konstgjord stjärnhimmel.
Siverts figur är särskilt betydelsefull i detta sammanhang. Den är inte en illustration av någon bestämd person eller berättelse. Den är snarare en mänsklig närvaro i rummet. Den lilla kroppen på den svarta pelaren gör skalan märkbar och får jordprofilen omkring sig att framstå som både landskap och modell. Människan blir samtidigt liten och central. När besökaren lämnade den svarta kryptan markerades utgången med fiberoptik som visade två möjliga vägar. Om man vände sig om kunde man se det man just hade passerat. Då framträdde en helt annan bild. Bakom den hårda bergväggen och den svarta kryptan fanns en konstruktiv och lustfylld sfär byggd av spillvirke från utställningens olika byggen. Materialet antydde ett klot – en jord i tillblivelse, byggd av resterna från själva utställningen. Kontrasten var medveten. Den hårda, slutna bergväggen stod mot det öppna och lekfulla återbruket av spillvirke. Den svarta kryptan mot den ljusare konstruktionen. Tyngden mot lättheten. Förstörelsen mot möjligheten att bygga något nytt av det som redan finns.
Det är också här Siverts medverkan i ARARAT blir särskilt intressant. Han arbetade inte bara med ett enskilt konstverk, utan med själva situationen där konsten upplevs. Besökaren blev en del av verket genom sin kropp: man passerade genom öppningen, böjde sig under det sjunkande taket, gick in i mörkret och stannade framför jordprofilen. Rummet styrde rörelsen och rörelsen förändrade upplevelsen av rummet. Det rumsliga tänkandet är centralt i Siverts konstnärskap. Hans skulpturer fungerar ofta inte som isolerade objekt utan i relation till sin omgivning. De förändrar vår uppfattning av skala, riktning, avstånd och kropp. I ARARAT fick detta tänkande en ovanligt direkt och kollektiv form.
Men ARARAT handlade också om något som återkommer i Siverts arbete: relationen mellan det byggda och det organiska. Arkitektur, jord, människa och material placerades inte i separata kategorier utan ingick i samma system. Utställningen ville visa att våra tekniska och ekonomiska system alltid påverkar de fysiska förutsättningarna för livet. I detta sammanhang blir jordprofilen mer än ett pedagogiskt objekt. Den blir en bild av en gräns. Under det tunna jordlagret finns inte ett oändligt förråd av resurser, utan sand och sten. Livet vilar på något mycket tunt. Och ovanpå denna jord sitter Siverts lilla människa.
ARARAT ville visa möjliga vägar mot en framtid där människan tar större ansvar för sina resurser och sin omgivning. Siverts entré gjorde denna idé kroppslig. Besökaren fick inte bara läsa om framtiden – man fick passera genom en symbolisk jord, böja sig, gå in i mörkret och möta bilden av den tunna livsbärande marken. Varje station i utställningen hade dessutom ett eget lösblad med information, som besökaren kunde ta med sig. Tillsammans med en mapp av återbrukspapper blev dessa blad en personlig katalog över utställningen. Besökaren kunde själv välja vad som var viktigt att ta med sig.
Det var en fin bild av vad ARARAT försökte åstadkomma. Utställningen gav inte ett färdigt svar. Den erbjöd material, idéer, tekniska experiment och möjliga framtider – och lät sedan besökaren själv gå vidare med dem. För Sivert var ARARAT därför inte bara ett politiskt och ekologiskt projekt. Det blev också en konkret undersökning av hur konst kan förändra en plats och hur ett rum kan förändra människans sätt att tänka. Det började med en bergvägg. Man trädde igenom den, böjde sig och gick in i mörkret. Där inne fanns jorden, människan och stjärnhimlen.
Till detta entrérum gjordes detta lösblad med en dikt av mig och ett credo på andra sidan: den text som fanns hängde ovanför jordprofilen var denna:
"Människan lever i ett rum. Hon kallar det biosfären. I detta livsrum samlever hon med individer, växter och ting. Dessa skapas, lever och dör. Alla har de sin tid. Minnet av dem blir bevarat hos de efterföljande. Det spelar ingen roll vem du är; all din föda kommer direkt eller indirekt från jorden. Eller mer exakt ur de få centimeter av jordytan som kallas för humus, jordmyllan eller matjorden. Denna hinna, livets och dödens mötesplats, har ett genomsnittligt djup av sjutton till tjugo centimeter på landytan runt jorden. Ett spadtag djupt. Detta tunna skikt av jorden uppbär alla växter, djur och mänskligt liv." /Jan Öqvist
Det finns mycket att skriva om angående denna epokgörande utställning som hade närmare en kvarts miljon besökare. På helgerna under utställningsperioden med en kö nästan ner till Nationalmuseum.
LÄS JAN ÖQVISTS beskrivning av ARARAT-projektet: Vision, Analys, Manifestation – en längre minnesexposé LOOK AT SLIDE SHOW from ARARAT exhibition by Jan Öqvist (ca. 23 min)
Ladda ner
ARARAT SLIDE SHOW – Moderna Museet, 1976 (Jan Öqvist, ca. 23 min)