Sculpture & Graphics | Sivert Lindblom

Referensmaterial

Profiler

Profilskulpturer i sten och brons.

Metamorfoser — Sittare

Sittande figurer i metamorfos.

Monoliter, obelisker & blystoder

Monolitiska former, inkl. Paris 1977.

Azteker

Aztekiskt inspirerade skulpturer.

Tidiga skulpturer

Verk från 1950- och 1960-talen.

Kofeser — meningslös meningsfullhet

En serie om meningslös meningsfullhet.

Blyplattor

Reliefverk i bly.

Trädkonstruktioner

Skulpturer i trä.

Tornmodeller

Modeller och förslag för torn.

Arbetsmodeller

Arbetsmodeller i gips, lera och trä samt tävlingsförslag.

Gjutning och patinering på Bergmans konstgjuteri, Enskede 2013

Dokumentation från gjutnings- och patineringsarbetet på Bergmans Konstgjuteri, Enskede, 2013.

Urnor

Gjutning i Thailand för Haga Norra gångbro

Komponenter till den konstnärliga utsmyckningen av entré mot Ulriksdals slottspark.

1966–2018

Grafik i urval

"Teckningar, grafikblad och studier dokumenterar det konstnärliga utforskandet av några grundformer, med Siverts profil och kropp som utgångspunkt. Hjärnan kan växla mellan olika tolkningar av samma bild, men har svårt att uppfatta dem samtidigt som en och samma ”figur”. Det mest kända exemplet på detta är ”Rubins vas”. Beroende på vad hjärnan väljer som figur ser man antingen två svarta ansiktsprofiler i siluett mot en vit bakgrund, eller en vit vas mot en svart bakgrund. Edgar John Rubin, född den 6 september 1886 i Köpenhamn och död den 3 maj 1951 i Holte, var en dansk filosof och psykolog vars forskning bland annat berörde just relationen mellan figur och bakgrund. Genom åren har Sivert undersökt dubleringens och spegelbildens effekter på en given form. Ofta har utgångspunkten varit den egna siluetten. I vissa bilder undersöks även axonometri – en tredimensionell ritmetod där objektets rumsliga egenskaper kan återges utan traditionellt perspektiv. Även perspektiviska förskjutningar har under perioder varit föremål för Siverts utforskande. Här framträder den tredimensionella upplevelsen särskilt tydligt. Intresset för olika ritmetoder kan ha sina rötter i Siverts tidiga studieår, först vid den så kallade Tekniska söndags- och aftonskolan, även benämnd Maskinfackskolan (1945–1949), och senare vid Tekniska skolan (1954–1958), som därefter fick namnet Konstfack. Någonstans i dessa undersökningar uppstår en övergång från den statiska grafiska ytan till något mer formlöst – närmast en upplevelse av metamorfos. Formen tycks förskjutas, förvandlas och byta betydelse beroende på hur den betraktas. Figur–grund-perspektivet, ofta kallat figur–mark-principen eller figure-ground på engelska, är en grundläggande princip inom gestaltpsykologin. Den beskriver hur ögat och hjärnan skiljer ett objekt – figuren – från dess omgivning, grunden eller bakgrunden. Hos Sivert blir denna gräns inte bara en förutsättning för bilden, utan också något som kan undersökas, förskjutas och upplösas. Axonometriska projektioner Inom ritteknik och arkitektur delas axonometriska projektioner ofta in i tre huvudgrupper, beroende på hur axlarna är vinklade och hur skalan förändras: Isometri: Alla tre axlarna – längd, bredd och höjd – har samma skala. Vinklarna mellan axlarna är lika stora och de två horisontella axlarna återges vanligtvis med 30 graders lutning mot horisontalplanet. Dimetri: Två av axlarna har samma skala, medan den tredje har en annan skala. Exempelvis kan djupled återges i halverad skala. Trimetri: De tre axlarna har olika skalor och olika vinklar i förhållande till ritytan. Hos Sivert blir dessa tekniska ritprinciper samtidigt ett konstnärligt undersökningsfält. Genom att förskjuta, spegla, dubblera och projicera kroppen och siluetten förändras förhållandet mellan form och rum – och det som först framstår som en statisk bild kan övergå i en mer föränderlig och nästan metamorfisk formupplevelse." /JÖ

Fotografier & Inspiration

”Sivert samlade under hela sitt skapande liv på egna och andras bilder som stimulerade hans fantasi. Med åren byggde han upp ett imponerande arkiv av diabilder med motiv av objekt, naturformationer och konstnärliga kommentarer till naturfenomen. Bilderna förvarades i uppmärkta kuvert och lådor, tillsammans med diabilder från hans resor.

Genomgående tycks många av bilderna skildra förvandlingar, metamorfoser eller olika stadier av sönderfall och återuppbyggnad – processer där strukturer bryts ned och former reduceras till ytor. Det är tydligt att Sivert intresserade sig för det enskilda objektets inverkan på och betydelse för betraktaren, både genom dess form och dess placering. Han tycks ha sett objekten som bärare av ”ett tecken” – som symboler för en händelse, ett minne eller något som påkallar vår uppmärksamhet. Genom att skilja sig från det vardagliga i omgivningen får de en särskild laddning och förmår att dra blicken till sig.

En monolit eller en obelisk, former som återkommer i många av Siverts offentliga utsmyckningar, är ett sådant objekt. Monoliten är ett stort, stående föremål eller ett block av en enda sten – eller något som ger intryck av en sådan enhetlig helhet. Den skiljer sig från sin omgivning både genom sin storlek och sin form. Ordet monolit kommer från grekiskans monolithos, av monos, ”en” eller ”ensam”, och lithos, ”sten”.

Sådana objekt kan förstås som minnesmärken. De påminner betraktaren om en händelse och kan vara avsedda att hedra något som ägt rum på en viss plats eller vid en viss tidpunkt. Men de kan också förmedla en föreställning om något märkvärdigt som har utspelat sig – mellan människor med makt eller mellan människan och naturen. Vi möter ofta sådana manifestationer i det som skulle kunna beskrivas som ”stadens verkliga eller virtuella centrum”.

Monolit kan också beteckna naturliga formationer som består av enstaka stora stenblock eller klippor. Ofta är det erosion som har blottlagt sådana bildningar genom att den hårdare och mer motståndskraftiga berggrunden blivit kvar, som i fallet med de gotländska raukarna. För att en sådan formation ska kunna betecknas som en monolit krävs dock att den är fristående från det underliggande berget. Den kanske mest kända är Uluru i Australien.

Ett annat återkommande inslag i Siverts offentliga utsmyckningar är obelisken. En obelisk är en hög stenpelare, vanligtvis av granit, som smalnar av uppåt och har en kvadratisk eller rektangulär profil. Den avslutas med en pyramidformad toppsten, en så kallad pyramidion. I det gamla Egypten var obeliskens funktion bland annat att ära solguden Ra och samtidigt manifestera kungens makt. Obelisken uttryckte en föreställning om en förbindelse mellan jorden och himlen, där solguden hade sin boning. Dess storlek kunde därmed fungera som en visuell markör för styrka och makt. I dag fungerar obelisker främst som monument och utsmyckningar i parker och på torg.

Sannolikt har de gotländska raukarna – dessa strandpelare – intresserat Sivert. Många av hans tidiga skulpturer tycks ha utsatts för en liknande ”abrasion”, en nedbrytning och formning genom naturens krafter. Vågor, bränningar, tidvatten och kustströmmar har under mycket lång tid format kustlandskapet. På ett liknande sätt kan det se ut som om något i tiden, eller med tiden, har frigjort en form – det som till slut blivit kvar och som genom sin särprägel skiljer sig kraftfullt från sin omgivning.

Raukarna på Gotland är kvarlevor av korallrev som bildades för omkring 400 miljoner år sedan i ett tropiskt hav under silurperioden. När korallreven fossiliserades bildades lager av kalksten och lerig märgelsten. Senare täcktes landskapet av is. För omkring 10 000 år sedan började landet höja sig i takt med att ismassorna smälte. Havet kunde då bearbeta de mjukare delarna av berggrunden, medan revkropparnas hårdare kärnor stod kvar som isolerade stenpelare.

Siverts skulpturer kan ibland förstås som resultatet av en liknande process. Något har bearbetats, brutits ned och skalats bort tills en form har frigjorts och blivit synlig. Det är inte nödvändigtvis själva materialets ursprungliga form som är det viktiga, utan den form som framträder när det överflödiga har försvunnit.

I det som blir kvar anar vi något mycket större och mer outgrundligt – en närvaro som tycks bära spår av både tid och förändring. Formen framstår på samma gång som konkret och gåtfull: ett objekt som står där, avskilt från sin omgivning, men som samtidigt tycks bära med sig något av det landskap, den tid och de krafter ur vilka det har uppstått.” /JÖ

Egyptisk skulptur av en mänsklig scarabé. Kairos museum.

ur Siverts bildarkiv

Flyttblock, Gotland

Magnus Lindblom

Kvarlämnat stenblock

ur Siverts bildarkiv

Diabasstenblock, Boalt stenbrott, Göinge, Skåne

Sivert Lindblom

Sarkofag, likkista av hård sten (av grekiskans sarx - kött och phaggein - äta; köttätande sten)

Sivert Lindblom

Stenblock Ale stenar, Kåseberga, Österlen, Skåne

ur Siverts bildarkiv

Stenstod, Egypten

ur Siverts bildarkiv

Judisk kyrkogård, Prag

Sivert Lindblom

Alléträd i Scönbrunn, Wien, Österrike

Sivert Lindblom

Bambuskog

Sivert Lindblom

Restaureringen av Haga Sofia moskén, Istanbul, Turkiet

Sivert Lindblom

Oculus – Pantheon, Rom

ur Siverts bildarkiv

Omsorgs-/tillsynshuset för Loue-flodens källa

ur Siverts bildarkiv – Claude-Nicolas Ledoux 1804