1970 presenterade Kunsthalle Düsseldorf anmärkningsvärda utställningar på temat rum och samtida svensk konst, däribland utställningen ”Licht, Objekt, Bewegung, Raum schwedische Kunst heute”. Efteråt reste utställningen till andra platser som Städtische Kunsthalle Düsseldorf och Württembergischer Kunstverein Stuttgart. "Ljus - Objekt - Rörelse - Rum: Svensk konst idag" visades från 16 januari till 22 februari 1970. I denna utställning ingick även Ulrik Samuelson.
Inför Siverts utställda verk skrev konstnären och författaren Jan Håfström ett märkvärdigt betraktande som jag har översatt från tyskan:
"Låt mig behålla min värld, min prenatala värld." Gunnar Ekelöf
"Det kan låta paradoxalt, men jag upplever museer som en utpräglat modern miljö. Innebörden i detta påstående beror förstås på vad man lägger i begreppet ”modernt”, men jag tror att det bottnar i tomrummet kring föremålen – i en självständighet de har tillvunnit sig, skild från omvärlden. Jag vandrar genom de ödsliga salarna och får syn på den ena montern efter den andra, fyllda av damm och bråte; benfragment, vapenskärvor – var och en utgörande ett eget centrum i en oåtkomlig ordning. De torra förklaringarna på de gulnade etiketterna understryker ännu mer det meningslösa i att försöka säga något om det ena eller andra föremålet. Ändå är detta på intet sätt ett tillstånd av utmattning, en kapitulation inför det ofattbara – nej, det är en förtrolighet, ett sinnestillstånd där jag verkligen ser det *andra*; det finns där – här bredvid mig: ensamt, befriat från det auktoritära systemets hierarki. Och samtidigt är museet en levande bild av just det systemet, av dessa patologiska, pedantiska försök att tilldela allt sin rätta plats. Det nära, det fjärran, det kristna, det bestialiska, ras, kultur, Heidelberg. Likväl förnimmer jag allt starkare hur museer håller på att ”avneurotiseras”; den rädsla vi bär på inför det okända bortom juraperioden avtar, och alla dessa garantier – dessa projektioner av trygghet – kan kastas överbord. På alla sidor breder ett hav ut sig. Jag måste upprepa det: på alla sidor breder ett hav ut sig.
Rummet där figurerna och föremålen står är svart. Åtminstone ibland minns jag det så: väggarna är klädda i svart tapet eller inramade av betsat trä. Jag såg det som en bild av natten, av underjorden, dit förbjudna, avvikande upplevelser hänvisas. Ett slags magisk teater (endast för ”galningar”) som Hesse beskrev i *Stäppvargen*. En lång korridor med dörrar som leder till olika rum; ovanför varje dörr finns en inskription som beskriver vad man kommer att möta: sin första kärlek, möjligheter till våldshandlingar, förvandlingar till allehanda djur och växter och så vidare. En minnesvärd skylt lyder: ”Anvisningar för att bygga upp personligheten.” I detta rum är ”livets spel” – som Hesse kallar det – en sorts schack, där de olika pjäserna representerar delar av en splittrad personlighet.
”I framtiden kan du forma och ge liv åt ditt livs spel precis som du vill – göra det mer komplext och berika det; det ligger i dina händer. Precis som galenskap, i högre mening, är början på all visdom, så är schizofreni början på all konst, på all fantasi.”
R. D. Laing skriver: ”Rent fysiskt är vi åtskilda men ändå tillsammans. Som förkroppsligade varelser är vi förbundna med varandra genom vår relation till rummet." Vi skiljs åt och förenas av skilda perspektiv, utbildning, bakgrund, organisationer, lojalitet mot grupper, företagsfusioner, ideologier, sociala grupper och temperament. Dessa sociala ’ting’ som förenar oss är, just därför, också ’ting’ – sociala konstruktioner – som ställer sig mellan oss. Och tänk om vi kunde kasta av oss alla dessa nödvändigheter och tillfälligheter och blotta vår nakna existens för varandra? Om allt skalades bort – alla kläder, alla förklädnader, alla kryckor, allt smink, liksom våra gemensamma projekt, de lekar som tjänar som förevändningar för de händelser som ska utgöra våra möten – om vi verkligen kunde mötas, om en sådan händelse kunde äga rum – ett saligt sammanförande av människor – vad skulle då skilja oss åt?”
Här, i detta rum, fylls jag ibland av förundran. Hur oerhört lite jag vet om vad alla dessa likadana ansikten döljer. Det har sagts att ”varje människa är en värld”. Det är sant – hon är en värld. Ett väldigt förråd, sjudande av … minnen, drömmar, stavelser. Ett arkiv som rymmer tusentals mil magnetband: besvärjelser, böner, vindar – sådant som bara halvvägs uttalats eller lämnats osagt. Livets väv, dold bakom den så kallade utsidan. Fasaden, uniformen, det yttre skenet. Historiens eller välfärdsstatens falska trygghet. Vem talar om livet här?
Slutet på Camus *Främlingen*: skymning; den dödsdömde mannen hör fabrikssirenen och förstår av den att världen vaknar – den värld han snart ska lämna. Han kände en märklig frid; allt var över. För första gången tog hans liv form framför honom. Han hade dödat en människa, men i själva verket dömdes han för något annat – för att han var en främling. Han utgjorde ett hot; hans närvaro i rättssalen blev alltmer provocerande i takt med att rättegången fortskred. Han var en representant för de förtrampade, de anonyma, de kränkta, de ovetande – för dem som saknade en känsla av jaget eller av sammanhang. Juryn var enig i sitt beslut att förkasta detta moraliska monster. Han måste dö eftersom hans världsbild var ett barns, en ovetandes. Det var detta som fängslade och förtrollade honom: denna oskuld, denna känsla av att stå på tröskeln till en annan tid, en annan sorts mänsklighet." Jan Håfström