Här presenterar Sivert för första gången sina trädkonstruktioner tillsammans med sina akvareller. Träden kan uppfattas både som en poetisk förhöjning av naturen och, i sin motsats, som ett faktiskt öde i trädets historia. Det levande och det bearbetade möts i samma objekt. Peter Cornell har senare beskrivit hur Siverts konst låter fakta och fiktion existera samtidigt, medan Jan Öqvist framhåller hur objekten får sin innebörd genom betraktarens egna mentala bearbetningsprocesser.
Föreslagna åtgärder "Den vitmålade grenen ser vid första anblicken ut som en omöjlig, bandagerad ympning på en oigenkännlig trädstam i gråsvart. Är det ett estetiskt återupprättande vi ser – eller en eftergift åt förfallet? Den kraftiga trossen som håller samman de två delarna antyder en yttre kraft, något som har tvingat samman det som egentligen inte hör ihop. Men just denna oförenlighet blir också konstnärligt produktiv. Det är i spänningen mellan delarna som formen uppstår.
Titeln Föreslagna åtgärder vädjar till vår fantasi. Vad är det som behöver åtgärdas? Är det trädet, konstruktionen, förfallet – eller kanske vårt sätt att se? Titeln låter nästan administrativ, som om objektet vore ett problem som väntar på en praktisk lösning. Men någon lösning erbjuds aldrig. I stället förvandlas åtgärden till en fråga.
Sivert skrev sällan förklarande texter till sina verk. Det är därför intressant att återvända till de ord han använde i samband med Akvareller m.m. på Konstakademien 2012. Där beskrev han sitt arbete som en bearbetning av minnen och erfarenheter av hur former och tomrum laddar rumsligheter, sammanhang och situationer. Akvarellerna var för honom inte rena avbildningar, utan resultat av en långvarig undersökning av hur rumsliga gestalter och objekt påverkar varandra.
Det perspektivet öppnar också trädkonstruktionerna. De kan ses som minnesbilder snarare än som bilder av träd. Det är inte nödvändigtvis trädet som sådant som står i centrum, utan erfarenheten av dess form, dess materialitet och dess förändring. En gren har brutits, en stam har förlorat sin igenkännbarhet och två delar har bundits samman. Naturen har blivit konstruktion – men konstruktionen bär fortfarande spår av det levande.
På så sätt rör sig Sivert mellan verklighet och föreställning. Det som ser ut som ett faktiskt ingrepp i ett träd kan samtidigt vara en mental bild av reparation, förlust eller förändring. Hans objekt befinner sig i ett gränsland där det konkreta hela tiden öppnar sig mot något annat. Det är kanske därför ordet åtgärder blir så laddat. En åtgärd förutsätter att det finns ett problem. Men var finns problemet? I trädet? I konstruktionen? I förfallet? Eller i vår egen önskan att ordna, reparera och ge mening åt det vi ser?
Här finns en central aspekt av Siverts konstnärskap. Han ger oss ett objekt som är konkret nog att kännas igen, men tillräckligt främmande för att undandra sig en entydig tolkning. Vi ser en gren, en stam och en tross. Vi ser ett ingrepp. Men samtidigt börjar vi föreställa oss vad som har hänt före och vad som kan hända efter. Objektet blir en scen för tanken.
Det ligger nära den rörelse som också finns i hans akvareller. Där återkommer konstruktioner, objekt, tomrum och rumsligheter som inte berättar en bestämd historia men ändå tycks bära spår av något som har hänt eller är på väg att hända. Sivert beskriver själv dessa bilder som en slags mental konstruktivism, där minnet bearbetar erfarenheter av former och tomrum.
Konst är därför hos Sivert mer än en estetisk eller kreativ verksamhet. Den påverkar vår blick. Den får oss att stanna inför något vi annars kanske skulle passera. Den förändrar relationen mellan objektet och betraktaren och låter det konkreta bli en utgångspunkt för något som inte längre går att hålla fast vid.
Föreslagna åtgärder kan läsas just så. En åtgärd är en rekommendation eller en plan för att lösa ett problem. Men här förblir problemet obestämt och lösningen uteblir. Kvar finns trädet, sammanbundet och förändrat, och vår egen föreställning om vad som borde göras.
All konst innebär på något sätt ett gränsöverskridande mellan föreställning och verklighet. Siverts träd visar detta med ovanlig tydlighet. Det är ett faktiskt objekt, men också en konstruktion av tanken. Det är natur, men samtidigt artefakt. Det är förfall, men också omsorg. Det är en skada, men kanske också en reparation.
Frågan blir till sist inte vad trädet föreställer, utan vad det får oss att föreställa oss. Och kanske är det där Föreslagna åtgärder verkligen börjar. Inte i objektet, utan i betraktarens huvud – feed your head." /JÖ