Utställningen "Hus och träd – symboler för människan" visades på Göteborgs Konsthall mellan den 16 september och den 19 november 1978. Idén till utställningen kom från Jan Thomaeus.
Detta var en unik samlingsutställning som fokuserade lika mycket på bildterapi och psykologi som på ren konst. Den utforskade hur motiven hus och träd fungerar som universella symboler för människan, hennes utveckling, problem och livssituationer.
Utställningen visade inte bara verk av etablerade konstnärer. För att belysa bildterapins funktion inkluderade man även bilder skapade av barn, patienter, psykiatrer och konstvetare.
Bland de medverkande konstnärerna fanns Sivert Lindblom, tillsammans med bland andra Lena Cronqvist, Jan Håfström, Sven Ljungberg, Palle Nielsen, K-G Nilson, Helmtrud Nyström och Philip von Schantz. Men utställningen visade inte bara verk av etablerade konstnärer. Barn, patienter, psykiatrer och konstvetare bidrog också med bilder, vilket gjorde utställningen till något mer än en traditionell konstpresentation. Den blev en undersökning av hur människan använder bilden för att förstå sig själv och sin omvärld.
"Huset kunde ses som en bild av trygghet, kroppen eller jaget, medan trädet kunde förknippas med växande, rötter och livskraft. Men symbolerna var aldrig entydiga. Ett hus kunde lika gärna innebära instängdhet som trygghet, och ett träd kunde rymma både liv och utsatthet. Det var just denna öppenhet som gjorde motiven så användbara i utställningens möte mellan konst och psykologi.
I Siverts konst finns flera tydliga beröringspunkter med dessa frågor. Huset och arkitekturen återkommer hos honom inte bara som motiv, utan som sätt att tänka. Han intresserade sig för hur en form avgränsar ett rum, hur en kropp eller ett objekt förhåller sig till sin omgivning och hur vi själva påverkas av de rum vi befinner oss i.
Även när Sivert inte avbildar ett hus finns ofta något arkitektoniskt närvarande. Hans former kan uppfattas som modeller, fragment eller rumsliga konstruktioner – något som både omsluter och öppnar. Den abstrakta formen kan därmed få en mänsklig laddning utan att föreställa en människa.
Det är också här trädmotivet får en intressant resonans. Trädet är i utställningen förbundet med växande, rötter och livskraft, men också med sin motsats. Hos Sivert är materialet aldrig helt neutralt. Hans former bär spår av tillblivelse, bearbetning och förändring. De framstår som något som har vuxit fram genom en process – inte olikt hur en enkel linje eller silhuett gradvis kan utvecklas till en rumslig kropp. Trädet kan därför ses som en bild för just det som utmärker Siverts arbete: rörelsen från något enkelt och konkret mot en mer komplex form.
Det gäller inte minst hans återkommande användning av den egna profilen. Ansiktet och kroppen reduceras hos Sivert till en enkel kontur, en linje som sedan kan förvandlas till en tredimensionell form. Det som först är en personlig och igenkännbar silhuett blir något mer allmänt: en kropp, en gräns, en form i rummet. På så sätt finns en intressant parallell till Hus och träd, där det konkreta motivet används som utgångspunkt för något större och mer svårfångat.
Kanske är det just här Siverts verk möter utställningens idévärld som tydligast. Huset och trädet var för Thomæus inte intressanta enbart för vad de föreställer, utan för vad de kan betyda för en människa. På liknande sätt låter Sivert sina former röra sig mellan det konkreta och det abstrakta. En profil är en profil – men också en linje. En linje blir en form. En form tar plats i rummet. Och rummet förändrar i sin tur hur vi uppfattar formen.
Det gör Siverts medverkan i Hus och träd särskilt intressant. Hans verk behöver inte föreställa ett hus eller ett träd för att beröra utställningens grundläggande fråga: hur enkla, konkreta former kan bära erfarenheter av människan, kroppen, tryggheten och vår plats i världen." /JÖ
Ur förordet till katalogen ”När så många små barn så ofta väljer att teckna och måla just hus är det inte godtyckligt. Hus betyder något viktigt för dem. När så många unga människor väljer motivet träd, har vi samma anledning att uppmärksamma detta. Förenklat kan vi säga att hus står för trygghet. Träd för växande. Eller i båda fallen är symbolerna inte entydiga … … Till bildterapi kommer människor i alla åldrar som har mött för stora problem för att klara dem själva. Bild kan vara ett effektivt verktyg för att bearbeta sådana problem. Också i de situationerna blir hus och träd vanliga motiv. Inom kristendomen möter vi många exempel. Guds hus, Kristus som vingårdsträdet. När Kristus föds tar vi in ett träd: julgranen. Vid den sätter vi kanske upp ett pepparkakshus. I konst från alla tider: hos Rembrandt, van Gogh och Hill, hos Klee och Magritte. Utställningen vänder sig inte minst till alla som arbetar med barn, unga och gamla. Det handlar lika mycket om psykologi som om konst – om man nu vill använda så fina ord. Kojan vi byggde som barn: under vilken rubrik hör den? Men den var viktig för oss då, och det är det enda betydelsefulla. Nu rycker vi kanske på axlarna åt den i vår vuxna förståndighet. Men det är detta som utställningen vill peka på: det som kan vara viktigt för oss, men som i ett teknokratiskt välfärdssamhälle riskerar att förbises.”
Jan Gustav Thomæus (1918–1991) var en svensk skriftställare, tecknare, målare och teckningslärare. Han skrev artiklar om konst i bland annat Vi, Paletten och Röster i radio och utgav ett flertal böcker. Han var anlitad som expert av Unesco i Indien och var under en period verksam vid Socialpedagogiska seminariet i Stockholm.
Seminarium 16–20 september 1978 anordnades, i samarbete med Kursverksamheten och med stöd av Kulturrådet, ett seminarium i bildterapi med föreläsningar av Carlo Derkert, Maj-Britt Wadell och Jan Thomaeus, som också ledde flera workshops.