Sveriges ambassad, entré, Tokyo, Japan, 1990

Sveriges ambassad i Tokyo
I samband med ombyggnaden av Sveriges ambassad i Tokyo fick Sivert Lindblom uppdraget att utforma uppfarten och entrépartiet till huvudbyggnaden.

"Sveriges ambassad i Tokyo är Sveriges diplomatiska beskickning i Japan och ligger i Shiroyama Hills, även kallat Shiroyama Garden, i stadsdelen Roppongi. När jag besökte platsen 1970 upplevde jag området som en relativt tyst och grön oas mitt i staden. Tomten där ambassadbyggnaden ligger hade på 1930-talet överlämnats som gåva till svenska staten av en grupp svenska företagare. I ledningen för denna grupp fanns handelshuset Gadelius, som hade varit verksamt i Japan sedan 1907. Med Gadelius som förmedlande kraft tog sig flera av Sveriges stora industriföretag, bland andra Atlas Copco, Sandvik, ASEA, ABB, Fläkt, Höganäs och Uddeholm, in på den japanska marknaden.

År 1987 sålde svenska staten halva tomten för drygt en miljard kronor. När jag återbesökte ambassadområdet 1993 hade omgivningen förändrats och den tidigare avskilda karaktären var till stor del borta. Kontor och höga bostadshus hade vuxit fram runt området, vilket förändrade upplevelsen av den gröna oasen.

Entrén och den skulpturala gestaltningen
Besökaren närmar sig ambassadbyggnaden genom en halvcirkelformad entré som för tankarna till en solfjäder. Den böjda uppfarten omges av en kontrollerad, nästan tempelliknande vegetation. I förgrunden möter besökaren dels Siverts urnor, dels en välkomnande kroppsgestalt utförd i röd Vångagranit. Ur stenen träder Siverts omisskännliga profil fram i grönoxiderad brons.

Figuren har kommit att kallas en karyatid, även om benämningen inte är helt korrekt. En karyatid är en skulpterad kvinnogestalt som fungerar som pelare eller stöd i arkitekturen. Begreppet kommer från grekiskans Karyatis, ”flicka från Karyai”. Det mest berömda exemplet finns på Akropolis i Aten, där sex karyatider bär upp taket på Erechtheions södra portik. Den manliga motsvarigheten brukar benämnas atlant eller telamon.

I den klassiska konsten framställs dessa bärande gestalter på olika sätt. De grekiska atlanterna kan uppfattas som starka och relativt oberörda av den börda de bär, medan senare romerska och framför allt renässansens och barockens atlanter ofta ges ett mer dramatiskt uttryck, som om de kämpar med sin börda.

Det är inte lätt att veta hur Sivert själv tänkte att hans gestalt skulle uppfattas. Figuren är inte en traditionell karyatid och dess uppgift är inte heller att bokstavligen bära upp byggnadens arkitektur. Snarare fungerar den som en skulptural väktare vid entrén – en kroppslig och samtidigt abstrakt gestalt som välkomnar besökaren.

Huvudet som form och symbol
Jag kan däremot inte låta bli att reflektera över huvudets betydelse i den japanska konst- och kulturtraditionen. Siverts figur saknar hår på huvudet och har ett starkt koncentrerat, närmast meditativt uttryck. Jag tycker mig se en möjlig resonans mellan detta och den betydelse som huvudet och ansiktet har haft inom japansk bildkonst.

I traditionell japansk konst är ansiktet ofta starkt stiliserat. Inom exempelvis ukiyo-e är ansiktsuttrycken många gånger medvetet återhållna och bygger mindre på individuella känslouttryck än på idealiserade och återkommande typer. Ansiktet kan därigenom förmedla en känsla av tidlöshet, harmoni och stillhet.

Ett annat tydligt exempel är Noh-teatern, där masken spelar en central roll för gestaltningen av olika åldrar, karaktärer och stämningar. Genom maskens lutning och relation till ljuset kan uttrycket förändras utan att maskens grundform behöver ändras. Ansiktet blir på så sätt bärare av något mer än en individuell personlighet.

Även huvud och hår har haft en särskild betydelse i den japanska samurajkulturen. Den traditionella chonmage-frisyren, där håret rakades på hjässan och resten av håret bands upp, kom att bli ett tydligt socialt och kulturellt kännetecken. Avbildningar av avhuggna huvuden, namakubi, förekommer också i den japanska konsthistorien och kunde förknippas med föreställningar om ära, mod och död.

Mot denna bakgrund kan Siverts gestalt väcka associationer till ett huvud som lyfts upp och får en egen monumental betydelse. Men detta bör förstås som en möjlig tolkning snarare än som en dokumenterad avsikt från konstnärens sida.

Klotet och den japanska symbolvärlden
Även de tre kloten vid entrén väcker associationer till japansk symbolik. I den buddhistiska traditionen förekommer hōju, den önskegivande juvelen, som en symbol för uppfyllelse och andliga gåvor. Tre juveler kan i buddhistisk tradition dessutom associeras med de tre juvelerna – Buddha, Dharma och Sangha: läraren, läran och gemenskapen.

Det är frestande att se de tre kloten i detta sammanhang och fråga sig om deras antal kan ha en symbolisk betydelse. Något belägg för att Sivert medvetet har utgått från denna symbolik känner jag emellertid inte till. Associationen är därför just en association – men en intressant sådan, särskilt eftersom verket är skapat för en plats där japansk och svensk kultur möts.

Ett möte mellan svensk och japansk estetik
Det är också möjligt att se Siverts gestaltning i relation till några centrala begrepp inom japansk estetik. Sabi förknippas med en åldrad och återhållen skönhet, wabi med enkelhet och stillhet och miyabi med förfining och elegans. Mono no aware betecknar en medvetenhet om tingens förgänglighet och den känsla som uppstår inför deras övergående skönhet.

Det är inte nödvändigtvis så att Sivert medvetet har arbetat utifrån dessa begrepp. Ändå tycker jag mig se något besläktat i hans figur: återhållsamhet, enkelhet, koncentration och en stark känsla för formens och materialets egen verkan.

Den röda Vångagraniten, den grönoxiderade bronssiluetten, urnorna och de tre kloten bildar tillsammans en entrégestaltning där svensk skulpturtradition möter en japansk miljö. Verket behöver inte förstås som en direkt översättning av japanska symboler. Det intressanta ligger snarare i hur Siverts enkla och monumentala former får en ny resonans när de placeras i Tokyo – i mötet mellan hans formspråk och den kulturmiljö där verket kommit att leva."
/JÖ