Vällingby backe – 1966–67

Vällingby var en revolutionerande svensk förort och den första så kallade ABC-staden – en stadsplaneringsidé där arbete, bostad och centrum skulle finnas på samma plats. Det som tidigare varit åkermark förvandlades till ett modernt samhälle, som invigdes den 14 november 1954.

Vällingby backe, även kallad Vällingby trappa, var ett av de första offentliga utsmyckningsuppdragen som Sivert utförde. Trappan med skulpturgruppen ligger alldeles intill Vällingby kyrka, ritad av arkitekten Peter Celsing några år tidigare.

Sivert hade redan som elev på Konstfack, 1957, inlett ett samarbete med Peter Celsing och gjorde sin praktik på Celsings arkitektkontor. I arbetet med Vällingby kyrka medverkade han bland annat i den skulpturala utformningen av klocktornet. Ett stort antal tornmodeller togs fram innan kyrkan fick sitt slutliga uttryck.

Samarbetet med Peter Celsings arkitektkontor fortsatte under många år och varade fram till Celsings död 1974.

Skulpturgruppen vid Vällingby backe, intill biografen Fontänen, består av två större bronselement. Det ena är en mot marken ”pressad form”, placerad intill ett annat, stående objekt. Tillsammans skapar de en märklig och dynamisk relation, där formerna tycks vara i rörelse – som om den ena formen har pressats ned mot marken medan den andra håller på att förskjutas eller glida undan.

Skulpturgruppen utvecklades av Sivert under åren 1963–1966, då han var bosatt i Locarno i Ticino i Schweiz tillsammans med sin hustru Marianne.
Locarno är en mindre medeltida stad vid Lago Maggiore på sjöns norra strand, i den italienskspråkiga kantonen Ticino. Kantonen är den enda i Schweiz som ligger helt söder om Alpernas huvudkam. Den schweiziska miljön och vistelsen i Locarno sammanfaller därmed med den period då Sivert utvecklade dessa former, även om något direkt samband mellan platsen och skulpturernas motiv inte är belagt.

Bilderna i galleriet visar delar av verkens tillkomst och ger en inblick i hur Sivert arbetade fram de skulpturala formerna.

Offentlig konst i Vällingby
Under åren 1964–1979 anlitade Svenska Bostäder konstnären Kurt Ullberger som konsult för den konstnärliga utsmyckningen. Ullberger var inte bara konstnär och ordförande för KRO, Konstnärernas riksorganisation, utan också socialdemokratisk landstingspolitiker med uppdrag bland annat i Stockholms skönhetsråd.

På uppdrag av Svenska Bostäder planerade och föreslog Ullberger den konstnärliga utsmyckningen utifrån principen att olika konstnärliga inriktningar skulle få komma till uttryck. Moderna och radikala uttryck skulle finnas sida vid sida med mer traditionella, och utsmyckningarna skulle utföras med olika tekniker och material.

Bakgrunden var den svenska enprocentsregeln. Sedan 1937 hade konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader kunnat finansieras genom statliga lån motsvarande en procent av byggnadsvärdet. I samband med riksdagens beslut 1937, efter proposition 157, etablerades denna finansieringsprincip.
Den dåvarande ecklesiastikministern Arthur Engberg formulerade visionen:
”Konsten är på väg att bliva allas egendom. Såväl i offentliga byggnader och samlingslokaler som på arbetsplatserna, i fabrikerna och på kontoren.”

Ambitionen var också att både äldre och yngre konstnärer, kvinnor och män, skulle ges möjlighet att få offentliga uppdrag. Sivert var en av de konstnärer som kom att bidra till denna utveckling.

Att se Siverts former
”Att försöka analysera Siverts konst är som att söka sig till källorna. Han lämnar sällan spår efter sig, men de finns där för den som bemödar sig att förena hans form med en association och ett tidsperspektiv i sin egen fantasi.”

För den som möter skulpturgruppen i Vällingby kan formerna därför öppna för många olika associationer. Eftersom jag själv växte upp i närheten av skulpturerna funderade jag naturligtvis över vad det egentligen var jag tyckte mig se på vägen till ungdomsgården, som också låg i trappan.

En av mina tidiga associationer var en förstorad romersk hjälm, avlagd och liggande på en platta som jag uppfattade som en grav. Den andra formen såg jag som en bläckplump som hade blivit tredimensionell.
Bläckplumpen förde tankarna till det så kallade Rorschach-testet, som utvecklades av den schweiziske psykiatern Hermann Rorschach. Där används abstrakta bläckfläckar för att framkalla associationer, reaktioner och känslor hos betraktaren. Jag kom då inte längre än till bilden av en bläckfläck som var på väg att träffa en stridshjälm.

Långt senare, i samband med arbetet med denna text, fick jag lära mig mer om de så kallade ”järnhattarna” som bars av infanterister i de tidiga schweiziska arméerna. Det var öppna hjälmar med breda brätten som skyddade mot hugg och slag uppifrån. Konstruktionen gjorde det möjligt för soldaten att behålla syn och hörsel obehindrade och samtidigt skydda huvudet mot angrepp, bland annat från ryttare och projektiler som kom uppifrån.
Det breda brättet kunde avleda hugg och slag och var särskilt användbart vid belägringar, där pilar och andra projektiler kunde komma från högre nivåer. Hjälmen gav dessutom ett visst skydd mot solen.

Om något av detta fanns med i Siverts tankevärld när han skapade mötet mellan den flygande, nästan "bläckplumpslika" formen och den skyddande hjälmen, kan vi naturligtvis bara spekulera i.

Det är kanske också just där som en del av Siverts konst ligger: i det öppna mötet mellan formen och betraktaren. Han lämnar utrymme för associationer snarare än att låsa fast verket vid en bestämd berättelse. Formen blir en utgångspunkt för betraktarens egen fantasi, erfarenhet och tidsperspektiv – och kan därför fortsätta att förändras långt efter att skulpturen är färdig.”
/JÖ

Vid den här tiden gjorde filmfotografen Lasse Forsberg en dokumentärfilm om Sivert.