Kofeser — meningslös meningsfullhet

"Sivert har genom åren framkallat en mängd skulpturer utan någon direkt avsikt – skulpturer som tycks ha uppstått ur slumpen eller ur omedvetna skapelseögonblick. En omedveten slump, eller kanske en slumpartad medvetenhet.

Han valde att kalla dessa skulpturer för kofeser. Ett begrepp som kanske behöver en förklaring – eller kanske inte. För en kofes är en kofes och inget annat.
Någon skulle kanske beskriva dessa skulpturer som ”fri form”, jämförbar med jazzmusikens fria uttryck. Andra skulle kalla dem något helt annat …

Den historiskt intresserade kan med fördel läsa det lilla kåseri som finns på sidan och som behandlar ordet ”kofes” och dess förmodade ursprung. Det var en artikel som Sivert gav mig vid ett tillfälle, när jag frågade honom varifrån ordet egentligen kom.

Inom sannolikhetsteorin används begreppet slump för något som är oförutsägbart. Det innebär att även om ett försök upprepas under exakt samma förutsättningar går det inte att förutsäga resultatet från den ena gången till den andra.

Utifrån slumpförsöket skapar man en modell. En modell är inte detsamma som verkligheten, utan ett sätt att så väl som möjligt beskriva den. Modellen används sedan som grund för matematiska beräkningar.

Men finns då slumpen verkligen?
Frågan har stötts och blötts av lärda män och kvinnor sedan tidernas begynnelse. Låt mig ”slingra” mig ur denna tanke på följande sätt:
Man kan tro på ödet, på Gud och på slumpen. Men hur hänger dessa egentligen ihop? Är det Gud som, i sin outsinliga godhet eller nåd, styr ödet – och ödet i sin tur styr oss?

Varför lät Sivert, när han modellerade sig själv som ”sittare”, bli den kalk som representerar Hygieia – dotter till Asklepios i den grekiska mytologin och gudinna för hälsa, klokhet och förnyelse?
Det får förbli obesvarat …

Kalken – bägaren – som ormen dricker ur har genom traditionen blivit en symbol för läkedom och helande.

Är det slumpen som ödesbestämmer våra liv och vårt skapande? Kan det vara så att förment oförklarliga sammanträffanden, eller på annat sätt märkliga händelser, ska tolkas som en vink från ovan – något som redan är ödesbestämt?

Och hur är det med synkroniciteten, det vill säga samtidiga händelser som saknar ett påvisbart orsakssamband?

Detta var ett tema som Sivert och jag återkom till många gånger. De gamla grekerna uppfattade slumpen som något som kunde vara styrt av gudarna. De hade till och med en gudinna för slumpen, ödet och den goda lyckan: Tyche.
Vi enades om att slumpen inte går att utesluta … från att ske.
”Shit happens … c’est la vie!”

Detta fenomen återkommer till och med i det som brukar kallas Murphys lag – ett talesätt eller en aforism som oftast formuleras: ”Allt som kan gå fel kommer att gå fel.”
Även om liknande påståenden och föreställningar har förekommit genom historien myntades själva lagen, och fick sitt namn efter, den amerikanske flyg- och rymdingenjören Edward A. Murphy Jr. (1918–1990). En av de formuleringar som tillskrivs honom lyder ungefär: om det finns två eller flera sätt att utföra en uppgift på, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, kommer någon förr eller senare att välja just det sättet.

Ännu ett exempel finner vi inom kaosteorin, i det som brukar kallas fjärilseffekten. Den beskriver ett känsligt beroende av begynnelsevillkor, där en mycket liten förändring i ett deterministiskt, icke-linjärt system kan leda till stora skillnader i systemets senare utveckling.

Tanken att små orsaker kan få stora konsekvenser – ”alla bäckar små …” – uppmärksammades redan av den franske matematikern och fysikern Henri Poincaré (1854–1912). Även den amerikanske matematikern och filosofen Norbert Wiener (1894–1964) kom att bidra till utvecklingen av de idéer som senare skulle knytas till kaosteorin.

Edward Lorenz arbete gav begreppet instabilitet i jordens atmosfär en kvantitativ grund och knöt det till egenskaper hos stora klasser av dynamiska system som uppvisar icke-linjär dynamik och deterministiskt kaos.

Klimatkrisen kan på sitt sätt ses som summan av små, till synes oberoende händelser – en lång kedja av handlingar och konsekvenser där det enskilda bidraget lätt kan uppfattas som obetydligt.
Kanske är det just där grunden för vårt medvetna eller omedvetna självbedrägeri finns:
"Det jag gör har så liten betydelse.”
/JÖ

LÄS ARTIKELN på bilderna. Öppna upp bilden i ett nytt fönster. Tryck på förstoringsglaset så blir den lättare att läsa. Återgå sedan till sidan genom att stänga fönstret!