Metamorfoser — Sittare

"Sivert har under hela sitt konstnärskap undersökt olika stadier i verkets tillkomst. För vissa konstnärer är porträttlikheten det yttersta målet. Ett porträtt kan uppfattas som neutralt, men det kan också bära spår av tidens gång och av inre känslor som avsätter sig i ansiktets mimik.

Ett av livets mest grundläggande kännetecken är förvandlingen. Finns det egentligen något som människan eller naturen har skapat som för alltid förblir oföränderligt? Kanske är det tvärtom föränderligheten som är det mest naturliga av allt.

Den erfarenheten finns också närvarande i skulptörens händer när han arbetar med ett plastiskt material. Men när är ett verk egentligen färdigt? Och när är det snarare en redovisning av ett bestämt stadium i en pågående process?

Metamorfos – från grekiskans metamorphosis, ”förvandling” – betecknar en genomgripande förändring av form eller tillstånd. Begreppet används i flera sammanhang:
• Biologi: en radikal utvecklingsprocess där ett djur förändrar sin kroppsform, exempelvis när en fjärilslarv förvandlas till puppa och därefter till en fullvuxen fjäril, eller när ett grodyngel utvecklas till en groda.
• Geologi: den process genom vilken en äldre bergart omvandlas till en ny bergart, en så kallad metamorf bergart, under inverkan av högt tryck och hög temperatur i jordskorpan.
• I allmän bemärkelse: en mer eller mindre fullständig förändring av utseende, beteende eller tillstånd.
Metamorfosen kan därmed förstås som själva övergången från en form till en annan – men också som ett tillstånd där det ännu inte är självklart vad något slutligen ska bli.

Ett av Siverts skulpturala statements är hans självporträtt som sittande gestalt, som en kropp frilagd ur ett block. Det är inte osannolikt att Sivert inspirerats av de, i våra ögon, tidlösa egyptiska stenskulpturerna av faraoner, uthuggna direkt ur ett enda stenblock. The Walters Art Museum visar ett sådant exempel i sin virtuella samling, Online Collection.

Men i Siverts gestaltning finns också något annat. Den till synes färdiga formen kan uppfattas som ett stadium snarare än ett slutgiltigt resultat. Kroppen är frilagd, men samtidigt tycks den fortfarande befinna sig i en process av att bli till. Det är som om skulpturen befinner sig någonstans mellan blocket och den färdiga gestalten – mellan det möjliga och det faktiska.

Metamorfos har flera närliggande betydelser och kan förknippas med ord som förvandla, transformera, transfigurera, transmogrifiera och transmutera. Gemensamt för dessa är föreställningen om att något övergår i något annat. Men metamorfosen rymmer också en känsla av det oväntade: att något plötsligt träder fram i en ny och kanske överraskande form.

I en längre metaforisk serie av sig själv som ”Sittare” låter Sivert sin egen gestalt övergå i den grekiska mytologins värld och framträda som Hygieia, gudinna för hälsa, renhet och hygien. Hon är dotter till läkekonstens gud Asklepios, och hennes namn har gett upphov till ordet ”hygien”. Huruvida det fanns en medveten association till Hygieia kan vi bara spekulera kring.

Kanske är det just här som förvandlingen möter slumpen.

Som reklamgurun Jan Cederquist (1936–2009) formulerade det i titeln på sin bok om marknadsföring: ”Slumpen är ingen tillfällighet.”
Varför håller du denna text i din hand just i detta ögonblick? Är det en ren tillfällighet, eller är det en ”synkronicitet” – en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?

Sivert var den typen av konstnär som kunde låta slumpen få ta plats. Det märks inom många delar av hans konstnärskap, inte minst i hans ”kofeser”. För honom tycks slumpen inte enbart ha varit något som störde eller avbröt den konstnärliga processen. Den kunde också bli en medskapande kraft.

Slumpen ger oss oväntade inblickar i ett av livets stora mysterier: den meningsfulla tillfälligheten, det märkliga sammanträffandet, den osannolika händelsen som plötsligt löser ett problem eller rentav förändrar ett liv.

Kanske visste Sivert att vi lever i en värld som är oändligt mycket märkligare än vi hittills har trott. En värld där ingenting riktigt förblir detsamma, där former kan övergå i andra former, där ett verk kan fortsätta att bli till även efter att det betraktats som färdigt – och där slumpen ibland visar sig vara något mer än bara slump.

En värld som du också är en del av, just i det ögonblick då du läser den här texten.
/JÖ