1975–1982
Monoliter, obelisker & blystoder
Monolitiska former i bly och sten, inklusive verken i Paris 1977.
"Sivert har under sin långa konstnärliga verksamhet varit intresserad av enskilda objekts inverkan på och betydelse för betraktaren, både genom deras form och deras placering.
Säkert har han, liksom många andra, betraktat dem som bärare av ett tecken eller en symbol för en händelse, ett minne eller något betydelsefullt – just därför att de avviker från det vardagliga i sin omgivning. Döljer de en hemlighet? Finns där en gåtfull funktion?
En monolit är ett stort föremål eller block bestående av en enda sten, eller något som uppfattas som en sådan enhetlig helhet. Den skiljer sig från sin omgivning både genom sin storlek och sin form. Ordet monolit kommer från grekiskans monolithos, av monos, ”en” eller ”ensam”, och lithos, ”sten”.
Sådana objekt kan vara avsedda som minnesmärken – monument som påminner betraktaren om en händelse eller hedrar något som har ägt rum på en viss plats eller vid en viss tidpunkt. De markerar något som uppfattats som märkvärdigt eller betydelsefullt, exempelvis en händelse mellan människor med makt eller mellan människan och naturens krafter.
Monolit kan också beteckna naturliga formationer som består av enstaka stora stenblock eller klippor. Vanligtvis är det erosionen som har exponerat sådana bildningar genom att den hårdare och mer motståndskraftiga berggrunden blivit kvar, såsom i de gotländska raukarna. Den största kända monolitiska bergsformationen, Uluru, tidigare kallad Ayers Rock, ligger i Australien.
Säkerligen har de gotländska raukarna – dessa strandpelare – intresserat Sivert. Många av hans tidiga skulpturer har utsatts för en liknande form av ”abrasion”, det vill säga en nedbrytning genom påverkan av vågor, bränningar, tidvatten och kustströmmar. Det är som om något i tiden, eller med tiden, har frigjort formen och blottlagt det som blivit kvar – en form som kraftfullt skiljer sig från sin omgivning.
Raukarna på Gotland är rester av de korallrev som bildades för omkring 400 miljoner år sedan i ett tropiskt hav under silurperioden. När korallreven fossiliserades bildades kalksten och lerig märgelsten, som senare täcktes av is. För omkring 10 000 år sedan började landet höja sig i takt med att ismassorna smälte. Havet började då bearbeta de mjukare delarna av berggrunden, medan revkropparnas hårdare kärnor stod kvar som isolerade stenpelare.
Siverts skulpturer kan ibland ses som resultatet av en liknande process. Något har bearbetats, brutits ned och avlägsnats, tills endast en form återstår. I det som blir kvar anar vi något mycket större och mer outgrundligt.
Ett annat ofta förekommande inslag i Siverts offentliga utsmyckningar är obelisken. En obelisk är en hög stenpelare, vanligtvis av granit, som smalnar av uppåt och har en kvadratisk eller rektangulär profil. Den avslutas med en pyramidformad toppsten, en så kallad pyramidion.
I det gamla Egypten var obelisken förknippad med solguden Ra och med kungens makt. Den uttryckte föreställningen om en förbindelse mellan jorden och himlen, där solguden hade sin boning. Storleken kom också att fungera som en markör för styrka och makt. I dag fungerar obelisker främst som monument och dekorativa inslag i parker och på torg.
När Sivert ställde ut ett flertal av sina monoliter på galleriet Dr Glas i Kungsträdgården 1977 hade de flesta av oss ingen aning om vad han tänkte när han skapade dessa stoder och plattor.
I efterhand kan vi naturligtvis spekulera. Säkerligen fanns det en mytisk kraft i dessa former som, med sina distinkta avslut och riktningar, tilltalade honom. Formerna blev karaktärer eller avtryck som vi kan förhålla oss till. Det fanns något gåtfullt och mystiskt i dessa slutliga uttryck – något som prövar vår fantasi och som vi, mer eller mindre medvetet, försöker förstå.
Varför avslutades formen just där? Vad är det som saknas? Är det själva objektet, eller är det något som objektet en gång har varit en del av – något som det skulle passa in i?
I Stanley Kubricks film 2001 – Ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey, 1968) representerar monoliten en evolutionär katalysator och samtidigt universums yttersta, ofattbara mysterium. Den fungerar som en milstolpe som uppträder vid avgörande vändpunkter i mänsklighetens historia och tycks vägleda människans fysiska, tekniska och andliga utveckling.
Monolitens innebörd kan förstås utifrån flera grundläggande tolkningar.
En evolutionär katalysator.
Objektet fungerar som ett slags läromedel eller vägledande hand, utsänd av en avancerad utomjordisk civilisation. Det dyker först upp hos tidiga hominider och tycks få dem att börja använda verktyg och vapen. Senare återkommer det på månen, där det sänder en signal mot Jupiter och därigenom leder mänskligheten vidare ut i den djupa rymden.
Den metaforiska berättelsen.
I en mer analytisk och metatextuell tolkning – där ett verk kommenterar, analyserar eller prövar en annan text eller sig självt – kan monoliten också förstås som en bild av själva berättandet och vårt behov av att tolka. När vi möter ett objekt försöker vi i de flesta fall tillskriva det en funktion eller placera det i ett sammanhang som kan förklara varför det fascinerar oss.
Om man vrider den rektangulära monoliten 90 grader motsvarar dess proportioner ungefär filmens bredbildsformat. Ur detta perspektiv kan monoliten representera själva filmduken, medan aporna och astronauterna blir den förvirrade publiken – människan som reagerar på och försöker förstå det nya filmmediet.
Det okända och det gudomliga.
Stanley Kubrick och författaren Arthur C. Clarke lät medvetet monolitens exakta ursprung och syfte förbli odefinierade. Den blir därigenom en abstrakt symbol för det oändliga och en skärningspunkt mellan teknologi, mänskligt medvetande och en högre makt som vi aldrig helt kan förstå.
Det är här jag tycker mig se en korrespondens mellan gåtfullheten hos vissa av Siverts monoliter, olika geologiska fenomen och de så kallade ”azteker” som Sivert återkommer till. De tycks alla bära på något som ligger bortom den omedelbara formen – en antydan om ett sammanhang, en händelse eller en kraft som vi kan ana men aldrig helt fånga."
/JÖ
SE FILMKLIPP från filmen 2001 och primaternas upptäckt av obelisken (kopiera länken nedan och öppna upp i nytt fönster och se 2 klipp med monoliten)
https://reactormag.com/2001-a-space-odyssey-tried-to-break-us-out-of-our-comfort-zone/