Urnor

"Ett av Siverts mer gåtfulla objekt – eller kanske skulpturer – är hans urnor. De är förstorade behållare, placerade i det offentliga rummet som om de vore vardagliga föremål som plötsligt vuxit ur sina mänskliga proportioner. De väcker en märklig blandning av igenkänning och förundran. Vi känner igen formen, men inte längre skalan. Vi vet vad en urna är, men när den blir så här stor börjar den samtidigt likna något annat.

En vas? Ett kärl? En kropp?

Siverts urnor förekommer i olika material och med olika ytbehandlingar. Ibland möter vi den rostbruna ytan, där gjutjärnet fått stå ute i det fria och långsamt överlämnats åt regn, luft och tid. Rostbildningen blir då inte bara en teknisk process utan också en del av verkets uttryck. Ytan förändras, åldras och lämnar spår av sin egen utsatthet. Vid andra tillfällen är urnorna kemiskt patinerade i grönt, som om de ville föra tankarna till den grönärgade kopparens långsamma förvandling.

Materialet bär på tid.
Det är kanske också därför urnan är ett så laddat föremål. Historiskt och kulturellt har den kommit att förknippas med människokroppen som själens kärl, med livets förgänglighet och med minnet av det som en gång varit. Redan under antiken användes urnor i samband med kremering, och genom århundradena har föremålet laddats med religiösa, filosofiska och existentiella betydelser.

Urnan är en behållare, men också en bild av människan.
En kropp som bär något osynligt inom sig. Ett tillfälligt kärl för liv, medvetande eller själ. När livet upphör lämnar det som var levande sin behållare, medan kärlet blir kvar. I detta perspektiv blir urnan en fysisk och sinnlig gestaltning av det som inte längre går att hålla fast vid – en skyddande form för det som återstår av den jordiska existensen.

Men vad är det Siverts urnor faktiskt representerar?
Jag har inte funnit någon entydig förklaring. Och kanske är det just denna frånvaro av ett givet svar som gör dem intressanta. Urnorna tycks hålla betydelsen öppen. De erbjuder sig som kärl för våra egna föreställningar och minnen. Vi kan bara spekulera över vad de står som påminnelse om: döden, livet, kroppen, minnet eller kanske något som ligger bortom dessa motsatser.
Formen förstärker denna ambivalens.

Siverts urnor smalnar av nedåt och vidgas uppåt – eller omvänt, beroende på hur blicken rör sig över formen. Det finns en slags rörelse eller ”puls i godset”, där volymen tycks expandera och dra sig samman. De är inte helt runda. Snarare är de läppformade, nästan organiska. Formen för tankarna till något kroppsligt: en öppning, en mun, ett andetag.
Och de saknar lock.
I stället är de öppna mot himlen.
Det gör en avgörande skillnad. Den traditionella urnan förknippas lätt med det slutna, med förvarandet av det som inte längre finns. Siverts urna tycks däremot inte vilja sluta sig. Den håller inte fast. Den öppnar sig. Den är inte instängande utan inbjudande.
Kanske är det just där verkets existentiella laddning uppstår – i spänningen mellan behållaren och det som inte längre går att behålla.

Urnan är tom, men samtidigt aldrig tom. Dess betydelse uppstår i mötet mellan formen och betraktaren, mellan det materiella och det föreställda. Det som eventuellt är heligt finns kanske inte i själva urnan, utan i det vi tänker att den kan rymma.
Siverts urnor blir på så sätt inte bara behållare för något.
De blir behållare för tanken."
/JÖ

Besök gärna Järngjuteriet i Småland.
https://mansarpsgjuteri.se/