Samtal med Sivert Lindblom

Samtal med Sivert Lindblom Beate Sydhoff, Konstrevy nr 2, 1967

Beate Sydhoff: I vårt samtal om dina skulpturer har du fört fram begrepp som primära och sekundära känslor. Vad menar du med en form som inte är förknippad med de sekundära känslorna?

Sivert Lindblom: Först bör jag nog förklara vad jag menar med sekundära och primära känslor. Den sekundära känslan är baserad på våra direkta erfarenheter och är en konsekvens av dem. Den är rent subjektiv. Den primära känslan, den som är gemensam för alla, kan kanske förklaras som en av de biologiska faktorerna, präglad av en grundstruktur. Att den existerar är emellertid svårt att belägga. Denna primära känsla är säkerligen både mål och drivkraft i allt skapande, men kan inte behandlas som ett medel. Den primära känslan är alltså inte direkt kommunikabel utan måste först objektiveras med något medel och blir på så sätt indirekt kommunikabel. Att den sekundära känslan existerar är uppenbart, men den är varken direkt eller indirekt kommunikabel, eftersom den inte är gemensam för alla. Om man ser formen som ett kommunikationsmedel bör den alltså inte förknippas med den sekundära. Man måste koncentrera sig på själva språket, på formen. Konstatera var i vilket plan formen som kommunikationsmedel fungerar och, i detta plan, söka distinkta och precisa formuleringar. Att i så hög grad som möjligt utnyttja det medvetna jaget, intellektet, för att med största tydlighet kunna objektivera sina upplevelser.

BS: Betyder detta att dina arbeten är "känslolösa"? SL: Beträffande de sekundära känslorna hoppas jag att det är så. Om man undviker dessa relativa moment uppstår en för mig aktiv tomhet som närmar sig begreppet frihet. En tomhet som åskådaren själv kan "fylla" och därför verkligen uppleva. Kärlets form bestämmer innehållet.

BS: Vad var orsaken till att du kom fram till dessa idéer? SL: Orsaken var begränsningen i den inlärda formkonventionen. En situation uppstår då man inte kan komma vidare utan att använda mycket krystade avsikter. En slags förlamning.

BS: Du upplevde en frihet när du upptäckte att du helt kunde förkasta de sekundära känslorna som medel. SL: Att medvetet exploatera sina känslor är för mig en paradox. När konsekvensen av detta stod klart för mig upplevde jag verkligen en stor befrielse, en känsla av oändliga möjligheter. I en sådan situation blir iakttagelserna och observationerna möjliga; sentimentets godtycklighet försvinner; det är inte längre metafysik man sysslar med utan ett seende.

BS: Kan man hitta något genomgående karakteristiskt i din idé om form? SL: Som jag nämnde tidigare försökte jag konstatera hur vi upplever den formella och den innehållsliga registreringen. Upptäckten av det tvådimensionella i såväl form som innehåll var avgörande för det fortsatta arbetet.

BS: Vad menar du med tvådimensionellitet? SL: Våra visuella möjligheter. Jag menar att tvådimensionen blir påtaglig vid en direkt iakttagelse av hur människans sinnen och intellekt fungerar när de uppfattar form och innehåll, t .ex. våra ögons oförmåga att registrera något annat än formens yta. Om vi ser en kub uppfattar vi den som ett tredimensionellt ting, men det vi ser är ytor förenade i givna positioner. En textur är bara ett mer komplicerat ytfenomen. För att skapa oss en uppfattning om vad som finns bakom ytorna kan vi tillfråga vår egen erfarenhet, även andras, men det är fortfarande omöjligt att med våra sinnen bevisa något. Inte ens ett snitt i föremålet kan säga oss något, utan ger oss bara nya ytor. De innehållsliga formuleringarna står i ett liknande förhållande till sina mekanismer.

BS: Om man för över resonemanget till din skulptur, vad blev konsekvensen? SL: Konsekvensen blev att jag kunde bestämma var mitt språk skulle uppfattas och alltså kunde jag koncentrera mig på att arbeta där med största möjliga tydlighet. Så att innehållet låg i det synliga (så nära ytan som möjligt).

BS: Vad betydde detta när det gällde valet av material? SL: Materialet blev plötsligt likgiltigt och fick endast en teknisk funktion som stöd för ytan.

BS: Hur fungerar färgen på dessa ytor? SL: Färgen som material används ju yrkesmässigt för att precisera ytan. Den uppfattas alltså vanemässigt som tvådimensionell. De olika färgerna, kulörerna, har valts utan estetiska värderingar. Det gällde att finna färger som människan registrerar som saklig information, till exempel på trafikskyltar.

BS: Du vill inte förmedla innehållsliga moment? SL: Det innehållsliga och det formala i mina arbeten är svårt att behandla var för sig. Det innehållsliga är det formala och det formala är det innehållsliga. Innehållet, den poetiska avsikten, har fått sin tydligaste formulering och jag kan här bara informera om läsarten, sättet att se. Beträffande färgen måste jag konstatera att jag ställer dessa arbetsresultat inför en publik som av konvention blandar ihop ett innehåll präglat av konstens konventioner. Man tror att man ser mer än man kan se. Av den orsaken måste jag alltså försöka förnya sättet att se och använda förtydliganden, och därvid har jag ibland tagit hjälp av färgen. Det finns alltså detaljer som enbart är avsedda att leda blicken.

BS: Hur vill du att din skulptur ska uppfattas? SL: En ytterligare konsekvens av tvådimensionenheten och den arbetsmetodik som kommit ur den iakttagelsen är att föremålen blir "immateriella" och bör uppfattas som tankestyrda operationer, dvs. tankeregistreringar. Det viktiga är att få åskådaren delaktig i de intellektuella äventyren, ett slags medskapande i de spekulativa undersökningarna.

BS: Hur ställer du dig till den nya "immateriella" skulpturen i England? SL: Tekniskt och formellt är jag nyfiken och känner mig något besläktad, men jag har mycket svårt att förstå meningen med deras arbeten. Dom har i mina ögon stannat på halva vägen. Där finns ett drag av konventionellt formtänkande som jag inte kan sympatisera med.

BS: Du nämnde några tidigare spekulativa undersökningar. Har dessa något med Bauhaus att göra? SL: De har inget alls med Bauhaus att göra. Hela bakgrunden till Bauhaus' tro på form och funktion är inte längre relevant för oss. Vad som är alldeles uppenbart just nu är att vi är helt trolösa mot vad Bauhaus menade med form. Idé och avsikt kräver att vi väljer den form som är effektivast som kommunikationsmedel, oavsett om den är enkel eller sammansatt, klar eller oklar, ren eller oren.

BS: Bauhaus trodde på en ren värld. Är din idé också motsatsen till den punkten? SL: Min idé är annorlunda. Det är inte fråga om något motsatsförhållande. Jag försöker inte bevisa något som utesluter något annat. Bl.a. av den orsaken är Bauhaus' tro ointressant för mig. Det sätt jag arbetar på gäller i första hand mig själv och mina möjligheter att kommunicera.

BS: Är din konst programmatisk? Har du avsikter som leder mot ett specifikt mål? SL: Jag önskar att jag kunde delta i ett positivt och progressivt skapande som kan utveckla människans mekanismer och därigenom möjliggöra en mer nyanserad erfarenhet av tillvaron. Konstens sociala funktion.

Foto: Lars Olsson