Akvarellen Nr 2 – 2013
"Sivert Lindblom är en av Sveriges intressantaste skulptörer. För en bredare allmänhet är hans konst framför allt synlig i ett stort antal offentliga konstverk runt om i Sverige. Senast en fontän i centrala Eskilstuna med en 20 meter hög obelisk, sex monumentala urnor samt en mängd skulpturala detaljer med anknytning till stadens historia.
Han debuterade tillsammans med kollegan Ulrik Samuelsson på Norrköpings och Eskilstuna konstmuseer samt i Stockholm på Galleri Burén år 1963. Deras kanske viktigaste utställningssamarbete skedde dock år 1974 med utställningen "Live Show" på Moderna Museet, där även Björn Lövin (1937-2009) deltog. Utställningen kom att få stor konsthistorisk betydelse eftersom den var den första större museiutställningen med installationer i Sverige. Den kom att ha stor betydelse för de svenska konstnärerna, födda på fyrtio- och femtiotalen, som intresserade sig för installations- och konceptkonst. Redan på "Live Show" visade Sivert Lindblom skulpturer, objekt, konstruktioner och naturföremål som samverkade i en uppbyggd miljöinstallation, vilket på varierande sätt har varit hans kännemärke som konstnär framöver.
Sivert Lindblom definierar sig främst som skulptör, men faktum är att "akvarellmåleriet" har varit ett parallellt spår i hans konstnärskap ända sedan 1970-talet. Detta var också utgångspunkten för hans senaste separatutställning "AKVARELLER m.m." på Konstakademin i Stockholm. 6 oktober–4 november 2012 visade Sivert Lindblom ett hundratal akvareller ur en serie på totalt cirka tvåhundra bilder, gjorda från början av 1970-talet och fram till i dag. Bilderna presenterades i en sjuttio meter lång obruten svit längs utställningssalarnas ytterväggar. På motstående väggar samt i rummet visades objekt och skulpturer. De flesta av de utställda tredimensionella konstverken återfinns i olika konstellationer inkorporerade och abstraherade i akvarellernas tvådimensionella scenerier.
Akvarell är en betydelsefull del i dessa bilder som kanske borde kallas akvarellerade tuschteckningar, för teckningen är i dessa verk en lika viktig bildkomponent som färgen, kanske till och med den viktigaste, men först tillsammans bildar de den avsedda konstnärliga helheten.
Sivert Lindbloms bilder präglas av en sträng teknisk metodik.
Han arbetar på ett speciellt kraftigt akvarellpapper, Arches 640 gram, i måtten 56×76 cm. Oftast i liggande format, men ibland dubblerat i höjden. Teckningen börjar med blyertslinjer som sedan fylls i till distinkta, svarta tuschlinjer. Ritningen utförs på ett ritbord i kavaljersperspektiv (parallellperspektiv). Material och teknik präglar bilden. Det fritt tillämpade parallellperspektivet bestämmer rummets uttryck.
Sivert Lindblom använder Winsor & Newton-akvarellfärger. Av fabrikatets 96 kulörer väljer han att begränsa sig till cirka 14 i helkoppar. Kulörerna blandas nästan aldrig utan variationer, som uppnås valörmässigt beroende på hur stor mängd vatten som förtunnar färgen. Konstnären arbetar på torrt papper för att uppnå den exakthet i avgränsningarna som han önskar. Valet av teknik har sin grund i den konstnärliga avsikten.
Konstnären är skolad i en modernistisk tradition men är inte helt lätt att konstvetenskapligt etikettera. För mig representerar hans konst en slags avantgardistisk samtida klassicism och en av många utgångspunkter för konstnärens bilder och installationer finns i renässansen. Rent allmänt kan man associera renässansen med ett tydligt och klart bildspråk. En mer specifik anknytning är till den italienska renässansens trädgårdskonst eller närmare bestämt till samtida ritningar och avbildningar av dessa trädgårdar eller parker. Men de klassicistiska dragen stannar inte vid renässansens. Associationerna till Giovanni Battista Piranesi (1720–1778), konstnär, arkitekt och arkeolog, ger en länk till nyklassicismen. Piranesis etsningar med dystopiska, obegripligt vindlande fängelsehålor och arkitekturbilder av romerska ruiner har på något sätt en nutida motsvarighet i Sivert Lindbloms svårdefinierbart oroande kulturlandskap. Men likheterna finns mer i innehållet än i formen, som bilder som förmedlar en kulturkritik.
Teaterns scenbilder och scenmaskinerier är en annan tänkbar parallellvärld till Sivert Lindbloms föreställningar. Ur ett lager av objekt formas på scenen olika världar. Scenmaskineriets dolda mekanik skjuter ut och drar in sättstycken, styrt av regissörens, konstnärens eller demiurgens eventuella planer.
Både associationerna till renässansens symmetriska parker och dess kartbilder, teaterns scenmekaniska ingenjörskonst samt arkitektur- och konstruktionsritningar konnoterar en noggrann planering. Men Sivert Lindbloms ordning är delvis skenbar och avser snarare att framhålla motsatsen, det oordnade, gåtfulla och ologiska som kontrast till vetenskaplig objektivitet. Man kan säga att hans konst alltid innehåller en dualism eller kamp mellan två motsatta krafter i tillvaron. Under antiken associerades den med gudarna Apollon och Dionysos. Solguden Apollon stod för klarhet, ordning och upplysthet, medan vinguden Dionysos representerade den orgiastiska oordningen, utlevelsen och det oberäkneliga mörkret. Dessa kontraster framställs i Sivert Lindbloms bilder både direkt och indirekt. Det man först ser på bilderna är det välordnade. Men ser man noga efter, börjar ordningen gradvis krackelera och avslöja ett antydande underliggande kaos.
Det apolloniska draget i bilderna hänger främst ihop med teckningens parallellperspektiviska konstruktion. En axiometri som värjer sig för verklighetens komplexitet. Färgsättningen har också ett apolloniskt drag, så till vida att färgerna snarare används som tecken på material än för att ge sken av materialitet. Men akvarellfärgens poetiska ton, dess transparens och luftighet står ändå i en dionysisk kontrast till teckningens exakta kylighet.
Konstnärens bilder refererar till ytterligare två bildvärldar som känns dionysiska eftersom de ingår i en österländsk andlig tradition i motsats till en västerländsk vetenskaplig. Den första av dessa är den japanska trädgårdskonsten, särskilt den zenbuddistiska trädgården. I Sivert Lindbloms finns zen närvarande i det krattade gruset, ursprungligen ett tecken på havets vågor, och i stenarna, som representerar öar i havet. Den andra är de japanska polykroma träsnitten vars kontrast mellan en exakt svart konturlinje och färgens transparens på rispapperet har uttrycksmässiga likheter med Sivert Lindbloms bilder.
De intressantaste spåren av kampen mellan ordning och kaos finns i de bildelement jag väljer att kalla irritationer. Dessa avvikelser beror dels på teknikens inneboende felkällor, dels på konstnärliga val. När man tecknar med tusch eller målar med vattenmättad akvarellfärg spiller man ibland.
Oönskade fläckar, ibland svårborttagliga, uppstår från tid till annan. Sivert Lindblom väljer i detta fall att bejaka slumpen. Om plumpen hamnar på den utsparade pappersytan runt själva bildytan väljer han att desarmera misstaget genom att ringa in det i en cirkel och på så sätt både avgränsa och innefatta felaktigheten i bilden. Kaoset betvingas genom att erkännas.
I andra fall, när färgplumpar hamnar inom bildytan, väljer han att måla över dem. Ibland döljs de av svarta, cirkelrunda ytor, ibland av kantiga, svarta former. Men alla svarta former i målningarna är inte övermålade misstag. Misstagets svarta masker får utgöra ett fristående bildplan i parallellperspektivet, som ibland är helt godtyckligt men som ibland smyger sig i närheten av perspektivrastrets ordning utan att helt inlemmas i det. I vissa av bilderna sprider irritationerna ut sig och blir till större organiskt formade ytor. Dionysiska sabotage, som när som helst helt verkar kunna radera ut ordningen och orsaka den slutgiltiga bildstormen."
Håkan Bull
