Förord till utställning, Galerie Buren

NÅGRA REFLEXIONER OM KONST

I det moderna samhället spelar en människas mellanindividuella relationer en avgörande roll i hennes liv. Dessa relationer går i grund och botten ut på att människor jämför sig med varandra och deras verksamhet är ägnad att försvara deras positioner relativt varandra eller att få övertag över andra. Av den anledningen kan de mellanindividuella relationerna alltid interpreteras med hjälp av ett ojämviktssystem.

Vi kan utföra ett tankeexperiment och föreställa oss ett samhälle där de mellanindividuella relationerna inte längre existerar. En människas situation i ett sådant samhälle skulle te sig något egendomlig för oss, vi kan inte riktigt tänka oss vad denna människa skulle fylla sitt liv med, vart hon skulle rikta den aktivitet som nu riktas mot andra människor. Men av omständigheten att vi inte kan finna någon lösning i en sådan situation, att vår fantasi inte räcker så långt, följer ju inte att det inte skulle finnas något mål för aktiviteten i detta fantastiska samhälle: vårt tankeexperiment är långtifrån meningslöst.

I dagens samhälle består en människas liv till sin största del av att hon kontinuerligt jämför sig själv med andra. Men en sådan aktivitet fordrar något slags referenssystem, några jämförelseskalor, något värdesystem. Vad består dessa skalor av? Vad utgör deras källa?

Det finns jämförelseskalor som bygger på konventioner vilka inte har stöd i omedelbara reaktioner, sådana som tillhandahålles av till exempel det exakt vetenskapliga tänkandet, musiken, litteraturen, konsten eller religionen.

Samhällssystemet utgör ett exempel på system byggt på sådana obetingade konventioner.

Detta samhällssystem bildar ett fält där människorna kan jämföra sig med varandra och stimulerar därigenom den mellanindividuella aktiviteten. Olika samhällssystem är givetvis byggda på olika jämförelseskalor. Men hur de än skulle vara konstruerade äger de alltid en determinantiv aspekt.

I samhället existerar också jämförelseskalor som inte är godtyckliga utan har grundval i konventioner vilka betingas av människans omedelbara reaktioner. Man kan ha olika åsikter beträffande problemet vad dessa reaktioner i grund och botten är exempelvis inom tänkandet, musiken eller konsten. Det finns sådana som hävdar deras objektiva karaktär och påstår att de motsvaras av bestämda retningar i yttervärlden. Andra åter tycker att de är subjektiva, att de inte har någon motsvarighet i yttervärlden och att de påstådda retningarna är åskådarens skapelser.

Varje människa bär inom sig summan av sitt livs erfarenheter i form av "det glömdas massa". Denna massa existerar hos varje människa latent, men vid varje konfrontation med verkligheten blir vissa av dess områden aktiverade.

"Det glömdas massa" är olika hos olika människor, den kan skilja sig väsentligt hos vissa individer. Om sådana människor konfronteras med en retning, blir deras reaktioner delvis olika, följaktligen i viss mån subjektiva, ty deras olika latenta erfarenheter assimilerar retningen på olika sätt. Detta resonemang leder i sin extrema form till slutsatsen att olika människors reaktioner på en och samma retning kan vara helt olika, följaktligen helt subjektiva. Men om det i reaktionen på retningen inte längre finns någon objektiv sektor, innebär detta att de latenta erfarenheterna har under assimileringsprocessen helt och hållet transformerat retningen.

På så sätt "skapar" åskådaren, i det han reagerar, en "subjektiv" retning som sedan i sin tur påverkar honom. Detta resonemang bygger på ett missförstånd, ty det förbigår kommunikabilitetsproblemet.

En människas upplevelser kan inte meddelas direkt. När två människor skådar en röd fläck är de överens om dess namn, de accepterar också villigt antagandet att den röda fläcken hos dem framkallar analoga upplevelser. De kan dock aldrig övertyga sig om att deras upplevelser verkligen är lika.

En icke objektiverad upplevelse hos en människa saknar mening ur en annan människas synvinkel. Om, enligt det anförda resonemanget reaktionen på retningen innehåller åtminstone en viss objektiv sektor, så har den därigenom blivit objektiverad endast delvis och följaktligen felaktigt, men vi kan ändå tillskriva den en viss mening ur en annan människas synvinkel. Om den däremot inte har någon objektiv sektor och således är helt subjektiv, har den inte blivit objektiverad alls och vi kan inte tillskriva den någon mening.

Det förefaller som vore också de artistiska upplevelserna inom konsten reaktioner på något slags yttre retningar. En sådan åsikt kan motiveras på följande sätt.

Dessa reaktioner är, oberoende av deras objektiva eller subjektiva karaktär, omedelbara reaktioner hos människan. Om dessa reaktioner tagits till grundval för jämförelseskalor och system av konventioner, måste dessa konventioner vara betingade av något. Samhället har på dessa reaktioner konstruerat Konstens Institution med dess organisation, system av befattningar, titlar och hierarkier; en mängd av riktningar, kotterier och stilar. Och dessutom människornas jämförande sig med varandra med hjälp av dessa riktningar och stilar, deras ständiga bekämpande av varandra, intensiva polemiker och kamper. Konsten har blivit till ett fält för mellanindividuella kraftmätningar och förlänats en determinantiv aspekt.

Låt oss anta att reaktioner inför konst är subjektiva. I så fall vore det av samhället på grundval av dessa reaktioner konstruerade fältet för mellanindividuella aktiviteter i dubbel bemärkelse meningslöst ur detta samhälles synvinkel. För det första på grund av att vi inte vore i stånd att tillskriva dessa subjektiva reaktioner någon mening, ty de vore ju principiellt inkommunikabla; för det andra på grund av att vi inte kunde bygga några jämförelseskalor med inkommunikabla processer som grundval och följaktligen inte kunde tillskriva de mellanindividuella aktiviteterna inom konsten någon mening, inte heller till fältet för dessa aktiviteter, ty detta vore ju berövat sitt referenssystem.

Denna åsikt kan av allt att döma formuleras på ett mera allmänt sätt.

Varje gång samhället skapar ett system av konventioner betingat av omedelbara reaktioner hos människan, och med stöd i dessa konventioner bygger en institution samt inom dess ram skapar ett fält för mellanindividuella aktiviteter — har dessa reaktioner sin källa i retningar i yttervärlden. Den determinantiva aspekten hos en institution som vilar på de omedelbara reaktionerna utgör på samma gång en garanti och ett bevis för att källan till dessa reaktioner är retningar i yttervärlden.

Om våra estetiska upplevelser inom konsten utgör reaktioner på retningar i yttervärlden, vad är då dessa retningar för något?

Det vet jag naturligtvis inte. Jag vet inte ens hur man skulle kunna besvara denna fråga.

Vi har vårt vanliga språk. Musiken har sin. Förmodligen har också konsten sitt eget språk.

Att inom konsten utpeka en retning, att säga vad denna retning är, är likvärdigt med att objektivera den. Men det är just målningen, teckningen, skulpturen eller byggnaden som utgör objektiveringen av sådana retningar. En på så sätt objektiverad retning är beskriven med hjälp av konstens språk, medan vi gärna vill ha en beskrivning med hjälp av vårt vanliga språk. För att en sådan beskrivning överhuvud vore möjlig, måste vi ha tillgång till en vokabulär som översätter det ena språket till det andra. Det är inte bara så att vi inte äger en sådan vokabulär, vi vet i grund och botten inte ens hur konstens eget språk ser ut och hur man skall uppfatta det.

Låt oss då i stället anföra några analogier med andra yttringar av människans skapande förmåga.

I naturen existerar i allmänhet inga linjer — kanske endast i undantagsfall: allt som når oss via vårt synsinne är ljusvågor — kombinationer av färger. Varje avbildning av verkligheten med hjälp av linjer är likvärdig med verklighetens modellerande; varje teckning utgör en modell. Just därför är alltid teckningen mer eller mindre en upptäckt, på samma sätt som varje modell av verkligheten är det, i högre eller lägre grad. En teckning av ett människoansikte gjord med hjälp av några få streck som skalar fram ett väsentligt karaktärsdrag hos människan i fråga; en teckning som fångar en specifik rörelse hos en människa eller ett djur; en teckning som presenterar tingen för oss utifrån ett helt nytt och hittills okänt perspektiv — överallt spårar vi ett överraskningsmoment, som påminner om de tankesprång inom det exakta tänkandet, som oväntat leder till en lösning.

Det som utmärker konstens utveckling under den sista tiden är tendensen till ifrågasättande. Man ifrågasätter allt möjligt på alla möjliga sätt: uttrycksmedlen, perspektiven, proportionerna, den figurativa aspekten o.s.v. I princip borde ifrågasättandet vara fruktbart. Inom de exakta vetenskaperna utgör det en skapande faktor i utvecklingen. Men ifrågasättandet måste vara motiverat, det måste orsakas av en situation som inte lämnar något annat alternativ. Det utgör ett kraftigt, radikalt medel som inom vetenskapen i allmänhet leder till banbrytande upptäckter. Inom konsten däremot tycks man ofta ifrågasätta för ifrågasättandets egen skull, ibland för att motivera en teoretisk tes, inte sällan för effektens skull. För det mesta är detta resultatet av den determinantiva aktivitetens infiltration i konstnärens skapande. Det orsakar av allt att döma en mängd oreda, missförstånd, misslyckade experiment och dödsdömda riktningar.

Etologerna har upptäckt att den retning som hos ett djur framkallar en serie av instinktiva rörelser, ibland organiserade till ett komplicerat och långvarigt handlingsmönster, kan förenklas. Med hjälp av en successiv förenkling kom de till sist fram till den enklaste modell som ännu har förmågan att utlösa ett sådant mönster.

De kallade denna modell för nyckelretning. Hanen av en viss fiskart, till exempel, som under parningsperioden försvarar sitt revir, kan i stället för en riktig rival anfalla en pappbit som undertill blivit målad med röd färg. Man kan tänka sig att konstnärer ofta beter sig på ett sätt som liknar etologernas metoder. Bland mångfalden av de intryck som våra sinnesorgan förmedlar söker de det väsentliga, det som stimulerar den estetiska känsligheten och samtidigt — med hjälp av eventuellt överraskningsmoment — också den intellektuella.

Vad är sanning i ett konstverk, vad är det reella i det? Enligt vissa åsikter kan det vara den fotograferade verkligheten eller verkligheten som människan verkligen varseblir den, eller den varseblivna verkligheten, deformerad genom störningar i perspektivet, proportionerna och ljuset; enligt andra åter är den konst sann som överhuvudtaget inte avbildar den yttre verkligheten utan ur sig själv hämtar sitt innehåll och skapar ett eget språk som utvecklas oberoende av yttervärlden. Men det är kanske så att "sanning", "realism", "verklighet" inte alls är begrepp som kan återge konstens tendenser?

Vilka är då de begrepp som skulle kunna beskriva dess tendenser?

Eller, vilket går på ett ut: vilken är den "nyckelretning" som hos människan framkallar upplevelsen av ett konstverk? Det är rätt oviktigt om konsten någonsin kommer att finna den. Det är inte heller väsentligt om något sådant överhuvudtaget existerar. Det väsentliga är själva sökandet. Just där, i konstnärernas mentalitet, i deras oändliga försök, penetreringar och teoretiseranden, i detta psykiska smekande av ett konstverk i vardande, i den emotionella aura som omger den skapande processen, är det lätt att spåra ett djupgående släktskap med sökandet inom de exakta vetenskaperna. Däri finns ingenting konstigt och det vore tvärtom egendomligt om det förhöll sig annorlunda. Det finns blott en människa och endast ett universum som hon försöker genomtränga.

Sigtuna den 1 november 1963
LEON RAPPAPORT