Stockholms Universitet, Frescati, 1987–91

"Det är lätt att tänka sig att antiken borde ha hamnat långt bort när Stockholms universitet på 1970-talet lämnade innerstaden och flyttade ut till Frescati på Norra Djurgården. Från stadens stenfasader och historiska lager till ett nytt campuslandskap präglat av modernismens raka linjer och funktionella ideal.
Men antiken följde med.
Den finns kvar på Frescati – ibland synlig, ibland dold – och dyker upp på de mest oväntade platser.

Kanske är det just därför Siverts konst passar så väl in här. Hans skulpturer rör sig mellan det igenkännbara och det abstrakta, mellan myt och modernitet. I hans händer blir de antika gestalterna inte museala reliker, utan levande former som fortsätter att tala till vår egen tid.

Uppdraget på Stockholms universitets campus i Frescati var ett av de mest omfattande i Siverts karriär. Tillsammans med Marianne Lindblom arbetade han under åren 1987–1991 fram ett sammanhållet konstnärligt program för området. Pelarrader i tegel, gjutjärn och brons bildar delar av en större scenografi, tillsammans med fyra allegoriska skulpturer: Adam, Eva, Herkules och en abstrakt gestalt.

Här finns människan, hjälten och sökaren.
Herkules är en av antikens stora gestalter. Son till Zeus och den dödliga Alkmene, halvgud och hjälte, blev han berömd för sin övermänskliga styrka och sina tolv stordåd. Hos Sivert finns inte den klassiska kroppens anatomiska fulländning kvar. I stället har gestalten förenklats och brutits ned till sina mest karakteristiska drag. Den väldiga träklubban räcker för att vi ska känna igen honom.

Akilles påminner i sin tur om människans sårbarhet. Han var den grekiska mytologins främste krigare och huvudgestalten i Homeros Iliaden. Nästan osårbar hade han ändå en enda svag punkt: hälen. Därifrån kommer bilden av den sårbarhet som kan finnas även hos den starkaste.
Den abstrakta figuren tycks däremot ännu inte ha fått sitt namn. Som om den befinner sig mitt i en sökande rörelse, på väg mot något som ännu inte går att definiera.

Det är typiskt för Siverts förhållande till antiken. Han återger den inte – han omformar den. Den klassiska skulpturtraditionen finns kvar som ett minne i verken, men möter en modern formvärld och en arkitektur som tillhör en helt annan tid.
Och kanske var Frescati redan från början en plats där dessa tider kunde mötas.

Antiken före campus
När universitetets verksamhet flyttade ut till Lantbruksakademiens gamla experimentalfält fanns här redan spår av en äldre värld.
Bloms hus stod här, uppfört i antikinspirerad empirestil. Villa Bellona bar namnet efter Bellona, den romerska krigsgudinnan. Antiken var alltså närvarande långt innan dagens campus började ta form.

Också själva namnet Frescati bär på minnet av Italien. Tillsammans med det närbelägna Albano går namnet tillbaka till Gustav III italienska resa 1783–1784. Förebilden var Frascati utanför Rom, den gamla staden i Albanobergen där den romerske statsmannen Lucullus enligt traditionen ska ha ägt en storslagen villa.
Även på Frescati finns en villa som hör samman med denna tid. Den äldsta byggnaden på campus uppfördes på 1790-talet i nyklassicistisk stil efter ritningar av Louis Jean Desprez. Här fanns också en obelisk. Själva obelisken är borta, men fundamentet finns kvar – som ett materiellt minne av något som inte längre finns.

Det är kanske så antiken fungerar på Frescati. Den är sällan komplett. Den finns kvar som fragment, antydningar och namn. Som former som känns igen utan att omedelbart förklaras. Som ett eko snarare än en återgivning.

En modern Olymp
Det är också så antiken träder fram i Siverts och Mariannes installation – "Terrakotta".
Strax intill tunnelbanestationen Universitetet öppnar sig en plats som nästan känns som en scen. Tolv vridna tegelpelare bildar en ring kring ett bronsklot. Man stannar upp och börjar undra: Vad är det egentligen vi ser?

En möjlig tolkning är att klotet föreställer jorden och att de tolv pelarna syftar på de tolv olympiska gudarna – den gudavärld som i den grekiska mytologin befolkade Olympen.
Kanske är det därför platsen får karaktären av en scenbild: en slags modern Olymp, uppbyggd av tegel, brons och luft.
Också träden omkring verket kan föra tankarna tillbaka till den klassiska världen. Eken var Zeus heliga träd. Det är en liten detalj, men på Frescati är det just sådana detaljer som gör att landskapet börjar tala.

Här, vid tunnelbanan, tycks vi alltså ha stigit upp till gudarnas värld.
Men om vi fortsätter längs gångvägarna mot universitetet förändras berättelsen. Olympen lämnas bakom oss. Från gudarnas värld rör vi oss mot människornas.

Från gudar till människor.
Längs vägen mot Södra huset möter vi fler av Siverts skulpturer. En av dem föreställer Herkules. Kroppen är abstraherad, nästan upplöst, men träklubban finns fortfarande kvar. Den räcker för att väcka minnet av hjälten.
Det är en märklig förskjutning. Herkules är inte längre den perfekta antika kroppen i marmor. Han har reducerats till några få former: en silhuett, en gest, ett attribut.
Det som återstår är inte den historiska Herkules, utan bilden av Herkules – och kanske också vår egen föreställning om honom.
Längre bort avslutas Terrakotta med konstruktioner som för tankarna till ruiner. Här tycks något ha gått sönder. Pelarna, formerna och fragmenten antyder en värld som både har funnits och redan har gått förlorad.

Men ruinen är samtidigt början på något nytt.
Det är kanske här Siverts antikintresse blir som mest intressant. Antiken används inte för att skapa en illusion av det förflutna. I stället blir den ett språk för att tala om vår egen tid.
De gamla gestalterna får nya kroppar. De gamla symbolerna får nya sammanhang. Det som en gång var myt blir form, och formen blir återigen öppen för tolkning.

Flera tider på samma plats.
På Frescati möts därför flera tider på samma plats: 1700-talets Italiendröm, 1800-talets nyklassicism, 1900-talets modernistiska campus och Siverts samtida tolkning av den klassiska traditionen.

Historien ligger inte i raka lager efter varandra. Den tränger igenom dem.

Kanske kan man därför se Frescati som mer än bara en plats där ett universitet råkade byggas. Det är en plats där föreställningar om antiken har överlevt genom sekler – ibland som byggnader, ibland som namn, ibland som ruiner och ibland som skulpturer.

Och när man går där i dag kan det vara svårt att avgöra var antiken slutar och vår egen tid börjar.

Siverts intresse för antiken sträckte sig också långt utanför Frescati. Det återkommer bland annat i hans scenografi för Medelhavsmuseet och i arbetet med placeringen av San Marco-hästarna vid Blasieholmstorg.

"För Statens fastighetsverk och Akademiska hus fick Sivert och Marianne uppdraget att gestalta campusområdet. Det blev deras projekt ”Terrakotta”. Den skulpturala gestaltningen består av tegel, gjutjärn, brons och vångagranit (vångagranit, eller Oppmannagranit, är en röd granit som finns i de tre gamla stenbrotten i Gullyckeskär, två kilometer från Oppmanna mot Vånga i Skåne). Markbeläggning av betongplattor och marktegel."
1. Pelarrundel framför entrén till T-banestationen
2. Pelarrad mellan Allhuset och Ahreniuslaboratoriet
3. Tre skulpturer med allegoriska motiv
(Projektledare var Gösta Wallmark)

Jan Åman gjorde en intervju med Sivert för Humanistiska Föreningen, Stockholms universitet 75 år.
Statens konstråd har för sin årliga publikation 22 låtit Inga-Maj Beck beskriva gestaltningen,
Nina Weibull har skrivit om Sivert & Mariannes gestaltningar på Centralfältet
och
en annan doktorandtext i ämnet finns av Elis Wibacke publikation – "Spår av antiken vid Stockholms universitet".
In: Medusa. Svensk tidskrift för antiken, ISSN 0349-456X, Vol. 46, no 3, p. 26-33
https://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1996985&dswid=-5784