Kungsträdgården, norra delen, 1997–98

Kungsträdgården är en av Stockholms mest besökta och välkända platser. Årstidernas växlingar sätter sin prägel på parken, samtidigt som de återkommande evenemangen under året lockar stora skaror av stockholmare och besökare. På många sätt fungerar Kungsträdgården som ett av stadens ansikten. Den långsträckta fontänen utgör ett naturligt centrum och samlar människor i alla åldrar kring vattenrummet.

"För att markera och förstärka denna centrala plats gestaltade Sivert, i en form som kan föra tankarna till romersk tradition, en rad urnor kring ett slags impluvium. Urnorna är planterade med växter som byts ut efter årstid och gestaltning, vilket gör att deras uttryck förändras över året.

Urnorna bildar dubbla rader: den ena löper under träden och den andra följer själva dammens långsidor. I den nedre raden har urnornas placering en särskild koppling till vatten. Vid foten av urnorna finns vattenstrålar som vid olika tillfällen aktiveras och bildar korsande kaskader över dammen. Vattnet blir därmed inte enbart ett dekorativt inslag utan en integrerad del av den konstnärliga gestaltningen.

Vid andra tillfällen töms dammen på vatten och den långsträckta ytan kan i stället fungera som arena för olika aktiviteter och evenemang. Fontänens och dammens funktion blir därmed föränderlig, precis som växtligheten i urnorna. Platsen kan växla mellan vattenrum, vistelsemiljö och evenemangsplats.

Omgestaltningen av Kungsträdgården genomfördes 1988 i samarbete med Stockholms stadsbyggnadskontor under ledning av planarkitekten Aleksander Wolodarski. Samarbetet mellan Wolodarski och Sivert kom även att resultera i andra miljögestaltningar i Stockholm, bland annat den arena som skapades mot Karlbergskanalen mellan två huskroppar i S Eriksområdet, i det som populärt kommit att kallas Grubbens park eller Grubbens trappa, 2000.

När funktion möter gestaltning illa
Urnorna är inte enbart planteringskärl. Genom sin upprepning, placering och relation till träden, vattnet och dammens geometri utgör de en viktig del av Kungsträdgårdens arkitektoniska och konstnärliga komposition. Just därför blir det problematiskt när deras funktion som konstnärliga och rumsskapande element inte tycks beaktas i den praktiska förvaltningen av platsen.

I dag har den övre raden av urnor på flera håll fått sopbehållare placerade intill sig – inte bara en, utan flera vid varje urna. Det kan uppfattas som ett tydligt exempel på hur praktiska behov och estetisk gestaltning ibland hamnar i konflikt. När en urna, som ursprungligen är tänkt att vara en del av en sammanhållen arkitektonisk och konstnärlig komposition, omges av sopbehållare förändras också upplevelsen av den plats som konstnären och stadsplaneraren har försökt skapa.

Frågan blir därför inte enbart var stadens sopbehållare ska placeras, utan hur den vardagliga driften av en offentlig miljö kan samspela med den konstnärliga gestaltning som redan finns på platsen. I Kungsträdgården blir detta särskilt tydligt eftersom urnorna är så många och så konsekvent integrerade i parkens övergripande struktur."
/JÖ