Fragment – Allvarsamma bagateller, med Margaretha Åsberg för Pyramiderna på Moderna Dansteatern, består av två delar och kretsar kring tre djupt mänskliga erfarenheter: minne, förlust och beröring.

"Föreställningen började i ett intensivt lilafärgat mörker. Gradvis bleknade ljuset och ett scengolv trädde fram, täckt av ljusa och mörka rektanglar. Ur detta rum framträdde tre kvinnor. Deras rörelser var koncentrerade och upprepande och rörde sig mot något som liknade en ritual – som om kroppen försökte minnas något som inte längre gick att hålla fast vid.

I detta rum mötte dansarna en samling skulpturala objekt skapade av Sivert, Johan Scott, Agnes Monus och Håkan Rehnberg. Föremålen blev en del av den visuella väven snarare än en traditionell scenografi. De markerade platser, skapade avstånd och gav kroppen något konkret att förhålla sig till. Det var ett rum där minnet tycktes ha lämnat fysiska spår.

Siverts objekt fick därmed en särskild betydelse i mötet med Åsbergs koreografi. Hans skulpturala former stod inte bara i rummet utan blev en del av det rum som dansarna undersökte med sina kroppar. De fasta materialen kontrasterade mot det levande och förgängliga: huden mot ytan, handen mot föremålet, rörelsen mot det stillastående.

Från det intensiva mörkret till det bleknande ljuset och vidare till kropparnas långsamma rörelser uppstod en förskjutning mellan det synliga och det som höll på att försvinna. Objekten blev kvar medan kropparna passerade. På så sätt bands föreställningens teman samman: minnet som dröjde sig kvar, förlusten som lämnade ett tomrum och beröringen som för en kort stund återupprättade kontakten.

Fragment – Allvarsamma bagateller lät därmed koreografi, ljus och skulptur mötas i ett gemensamt rum, där kroppen rörde sig bland spåren av något som hade varit." /JÖ

"Men Margaretha Åsberg går också ett steg vidare när hon inte bara låter de fysiska uttrycken ta över, utan även för in element som hör till det religiösa språkets, poesins, talteaterns och bildkonstens domäner. Tillsammans med sina dansare har hon därmed skapat en scenisk form som når mycket långt med dessa både svårgripbara och allt annat än lätthanterliga erfarenheter som hon har valt att förmedla. ” BO-INGVAR KOLLBERG UPPSALA NYA TIDNING 1998-05-12"

“Förutom den smått fantastiska och varierande ljussättningen, dansarnas enorma skicklighet och musik, finns här också objekt av framstående konstnärer från tidigare uppsättningar; bland annat dessa små pallobjekt, eller hundar, som upphovsmannen Johan Scott kallar dem; tegelstenar som förr låg under dessa "hundar" formas här till en liten skulptural formation under en varm spotlight och tonar ut den första delen – som vore den en vackert genomlyst gravsten. ” CHRISTINA LUNDBERG LJUSNAN 1998-05-11

1987 sammanställde Margaretha Åsberg en ny koreografi under samlingsnamnet Drivved, uppbyggd av dekonstruerade fragment – partier och sekvenser – ur tre tidigare verk: Sand (1974), Life Boat (1976) och Natten innan (1978). De äldre koreografierna rekonstruerades inte, utan bröts upp och fick ingå i en ny scenisk helhet.

"Till Drivved återkom också flera av de skulpturala scenografiska element som Sivert hade skapat för Sand, där han samarbetat med Åsberg som scenograf 1974. Siverts objekt blev på så sätt själva konkreta fragmenten från det tidigare verket – material som kunde flyttas in i nya koreografiska sammanhang och få förändrad betydelse.

Bland objekten fanns kraftigt uppbundna, vitmålade grenar på gråmålade stag, en rostfri pendel samt ett par långa störar med väskhandtag, med arbetsnamnet Spänger. Objekten placerades i relation till dansarna och blev en fysisk del av koreografin. Grenarna, stagen, pendeln och störarna skapade riktningar, hinder och förlängningar av kroppen. De gav dansarna något att gå runt, passera, hålla i och förhålla sig till.

På så sätt uppstod en tydlig parallell mellan Åsbergs och Siverts arbete i Drivved. Åsberg bröt ner tidigare rörelser till koreografiska fragment; Sivert lät tidigare sceniska former återkomma som materiella fragment. Det gamla fanns kvar, men i en förändrad ordning och med nya relationer mellan kropp, objekt och rum.

Titeln Drivved blev därför särskilt träffande. De tidigare koreografierna hade lämnat spår som drev vidare in i ett nytt verk, samtidigt som Siverts objekt bar med sig minnet av den sceniska värld där de först uppträdde. Det som en gång hörde till Sand blev material för en ny koreografisk situation." /JÖ

Drivved hade urpremiär den 6 november 1987 på Moderna Dansteatern, med Margaretha Åsberg och dansarna Anja Birnbaum och Cecilia Roos.

Åsberg var initiativtagare till Moderna Dansteatern, som skapades som en självständig scen för den moderna och samtida dansen i Sverige. Hon var teaterns konstnärliga ledare under nära två decennier. Hennes internationella verksamhet omfattade, utöver de nordiska länderna, turnéer i bland annat Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien. År 1992 utnämndes hon till professor i koreografi vid Danshögskolan.

I Drivved blev hennes långvariga konstnärliga arbete med kropp, rum och återbruk särskilt tydligt – och samtidigt framträder Siverts scenografi som ett materiellt minne: objekt som överlever en föreställning och fortsätter att röra sig vidare genom nya kroppar, nya rum och nya verk.

Svenska Akademien tilldelades Margaretha Åsberg Kungliga priset för år 2009. Bilder: Margareta Åsbergs arkiv