1987 återvände Margaretha Åsberg till tre tidigare koreografier – Sand (1974), Life Boat (1976) och Natten innan (1978) – och sammanställde fragment ur dem till en ny föreställning: Drivved. Rörelser och sceniska situationer togs ur sina ursprungliga sammanhang och sattes samman till en ny koreografisk helhet.

"Siverts scenografi bestod till stor del av objekt som han tidigare hade skapat för Sand. De flyttades nu in i ett nytt sammanhang. På gråmålade stag var kraftigt uppbundna grenar målade vita. Grenarnas förgreningar och stagkonstruktionerna bildade ett kantigt och samtidigt organiskt inslag i rummet. Till detta kom en rostfri pendel, vars blanka metall och rörelse kontrasterade mot det målade träet, samt två långa störar försedda med väskhandtag, med arbetsnamnet Spänger.

Objekten fyllde rummet på ett sätt som gjorde dem till mer än scenografiska dekorationer. De skapade höjder, linjer och avstånd som dansarna måste förhålla sig till. De vita grenarna reste sig från sina grå stag som konstgjorda träd eller förvridna växtformer. Pendeln hängde som ett rörligt föremål i rummet, medan de långa störarna kunde hållas, föras genom rummet och fungera som förlängningar av kroppen.

Här blev Siverts konkreta materialval avgörande. Trä, metall, rep och målade ytor möter hud, kläder och rörelse. Det hårda och fasta scenmaterialet kontrasterar mot den levande kroppen. När dansarna rörde sig bland objekten uppstod hela tiden nya relationer mellan kropp och föremål: att gå runt, under eller förbi; att bära, hålla eller balansera; att stanna upp när ett objekt blockerar vägen.

Samtidigt förändras de gamla objekten genom att de sätts samman med nya rörelser. Det som i Sand hade ingått i en politiskt laddad scenisk värld får i Drivved en annan funktion. Lindbloms scenografi blir därmed själv ett slags fragment: fysiska rester från ett tidigare verk som återkommer, men i en ny ordning.

Det ligger nära föreställningens titel. Som drivved har scenografins delar färdats från ett verk till ett annat. De är märkta av sitt tidigare sammanhang men har fått en ny plats i rummet. Åsberg arbetar med koreografiska fragment; Sivert arbetar med konkreta sceniska fragment. Tillsammans låter de det gamla materialet återuppstå i en ny form.

Drivved hade urpremiär den 6 november 1987 på Moderna Dansteatern, med Margaretha Åsberg, Anja Birnbaum och Cecilia Roos. Moderna Dansteatern hade grundats året innan på initiativ av Åsberg, som också var teaterns konstnärliga ledare under de följande åren.

I Drivved framträder därför Siverts betydelse särskilt tydligt: han bygger inte ett rum som dansen fyller – han bygger ett rum som dansen måste ta sig igenom. Hans grenar, stag, pendel och störar ger kroppen något att möta, undvika, använda och förhålla sig till. Scenografin blev på så sätt en fysisk del av koreografin." /JÖ

Foto: Lütfi Özkök