Leif Nylén, critico d'arte — Sivert Lindblom (italiano) — Konstrevy Nr 5–6, 1966

Ur Konstrevy 5-6/ 1966 – Leifs begrundande över Siverts konstspråk

"Nya material, nya konstruktionsmetoder. Syntetmaterial och legeringar som tål vilken behandling som helst. Smidiga, lätta kameleontiska. Plasten har ingen ”själ”! Öppna, neutrala, generöst formbara material: blanka speglar för önskningar och idéer. Material och metoder som avsätter en ny formvärld, former som den traditionella formuppfattningen egentligen är ur stånd att avläsa och tyda till en acceptabel innebörd.

De gamla kategorierna får inget fäste i den blanka, buktande, gränslösa ytan. Nu har ytan tagit över (eller håller åtminstone på att göra det). Med de nya materialen och metoderna innebär massan och kontrollen av massan inte längre samma vitala problem. De nya materialen tillåter en form som varken svarar mot den organiska eller den tektoniska formuppfattningen.

Tyngdlagen, trögheten, statiken drabbar inte längre lika tungt och entydigt. En ny form växer fram, en form som radikalt förenar yta och volym och drar samman dem till ett böljande skal – fribärande och flexibelt. Innanför skalet finns ingenting! Ingen massa, ingen stomme. Ingen hjärtpunkt, inga axlar. Glidande förtjockas eller förtunnas skalet efter behov – men det är ingenting som kan upplevas som tektoniskt; det erbjuder inga motsatsförhållanden, ingen dialektisk dramatik. Addering, sidoordning och asymmetrisk, decentraliserad utveckling ersätter den hierarkiska formorganisationen – ”storformen” behövs inte längre.

Grammatiken är upplöst i ”ordkedjor”! Rörelsen löper i ytan, längs skalet, runt skalet i alla riktningar – men den bryter inte längre vinkelrätt igenom. Supersurface: problemet är inte längre att konstruera en form, binda och stabilisera en massa; problemet är snarare att koppla in formen i ett informations- och energiflöde.

Det är väsentligare att uttrycka idéer och sociala funktioner än att beskriva isolerade materiella egenskaper. Det gäller tydlighet, åtkomlighet, anpassning och utrymme. Ytor, fribärande skal, supersurface. Där så mycket information som möjligt ska kunna rymmas, transporteras och kombineras: samtidigt, bredvid varandra. Supersurface, lysande, glatt och böljande. Men den förutsätter också andra läsarter, en förändrad formuppfattning."

Utdrag på italienska: I nuovi materiali consentono una forma che non corrisponde né alla concezione organica né a quella costruttiva. La legge di gravità, l'inerzia e la statica non incidono più con la stessa pesantezza e inequivocabilità. Si sviluppa una nuova forma, che unisce radicalmente superficie e volume in un involucro ondeggiante — senza sostegno e flessibile. Entro l'involucro non c'è nulla! Né massa, né telaio. Né punto centrale né asse.

LÄS MER om Leif Nylén av Åsa Beckman https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/asa-beckman-leif-nylen-var-en-ovanligt-oppen-generationskritiker/

Kopierad minnestext från ovan DN 2018-06-18

"Självklart kan äldre kritiker se och bedöma unga samtidsverk, men de yngre bidrar med en annan sensibilitet. De har delat samma mentala miljö som konstnärerna – tv-program, barnböcker, politik, reklam, maträtter, mode, allt. Därför har de en speciell förståelse för de tankar och erfarenheter som just håller på att artikuleras.

Och Nylén var envis. I tidningar och tidskrifter försöker han under 60-talet pedagogiskt att förklara, presentera och debattera vad som sker. (Han försökte exempelvis få Arthur Lundkvist att begripa att man visst kunde blanda olika konstarter.)

Men det som gör Leif Nylén ovanlig som generationskritiker var att han var så öppen. Samtidigt som han beskrev ljudverk på Moderna museet vara han mottaglig för konst som inte var det minsta tidstypisk. Hösten 1964 kunde han känsligt uppfatta den lågmälda Anna Rydstedts poesi och beskriva hennes nakna och uppriktiga dikter. Med samma lyhördhet tog han parti för den ofta hånade ”småborgaren” Paul McCartney mot rebellen John Lennon.

Den öppenheten gjorde att Leif Nylén överlevde sitt decennium. För svenska poeter skulle han exempelvis bli en inkännande läsare i ytterligare fyra decennier. I sina lyrikrecensioner ställer han sig alltid i jämnhöjd med dikterna och tolkade och berättade för oss läsare vad som pågick i dem.

Kan unga litteraturkritiker lära sig något av honom? Ja, möjligen att den som är förankrad i texten inte blir lika prisgiven åt trender som kommer och går. Leif Nylén var alltid intresserad av hur någonting var gjort, av språk, stil och gestaltning. Det vill säga det som lever genom decennierna."

Här är en länk till en av Leifs texter ur "Staten & kapitalet": https://sv.wikipedia.org/wiki/Den_ena_handen_vet_vad_den_andra_g%C3%B6r