För CCS Paris – kritisk text (sv)

I kabbalan definieras den rena och oändliga gudomen som En Soph, symboliserad av bokstaven Aleph — den punkt som rymmer hela universum inom sig. Den som blickar in i Aleph ser hela universum, allt som existerar.

I novellen "Aleph" beskriver José Luis Borges den känsla man upplever när man betraktar kabbalisternas kosmos — förnimmelsen av att se allt samtidigt och ur alla vinklar. Aleph var en liten sfär, solrosgul, med ett nästan outhärdligt sken, som svävade i den orörliga luften ovanför källartrappan i ett förfallet hus i Buenos Aires.

Jag vet inte om Sivert Lindblom studerar kabbalan eller om han har fördjupat sig i alkemisternas talens mystik, men det rum han konstruerar påminner mig om Borges novell.

Man väntar sig, efter en stund, att se ett Aleph framträda i ett hörn — en glödande punkt som rymmer alla spänningar, alla talrelationer och alla hemliga förbindelser man anar i detta rum. Man får känslan av att träda in i något ockult observatorium, med mystiska och ogenomträngliga instrument där en annan ordning av tingen mäts.

Högtidliga monoliter med minutiöst beräknade proportioner skapar ett magnetiskt kraftfält av numeriska och geometriska former som sprider sig i rummet. En av formerna materialiseras plötsligt på väggen i bly, vars yta är exakt angiven i kvadratmillimeter. Är det den här kompositionen som spelar de osynliga låsen? Sivert Lindblom har signerat rummet med sitt självporträtt — en liten staty av en naken man, koncentrerad och intensivt reflekterande. Likt en munk i en trappistkammare utförs den asketiska rumsliga struktureringen med stränghet och vibrerar av samma intellektuella förhållningssätt. Lindblom inför kosmiska relationer i sitt rum och skapar med precisa medel förnimmelsen av ett monumentalt universum, som om väggarna öppnade sig mot det oändliga. Det är magi i dess renaste form — en sublim skönhet som gränsar till det sakramentala.

Foto: Caroline Andersson, Bonnier