"En pråm ligger förtöjd vid Skeppsholmen. Vattnet skiljer scenen från land, och på kajen sitter publiken på gradänger. Mitt på pråmen står en ensam kvinnlig dansare – mellan vatten och jord, mellan rörelse och stillhet, mellan kropp och tomhet.

I Life Boat blir platsen själv en del av koreografin. Pråmen gungar mot vattnet medan dansaren långsamt reser sig på styltorna. Kroppen sträcks upp, blir hög och skör mot himlen. Men rörelsen söker sig snart tillbaka. Fötterna finner jorden, tyngden återvänder till kroppen och hon börjar gräva sig ner. Det som först lyfter henne låter henne sedan sjunka.

Ur jorden kommer hon tillbaka, långsamt och nästan omärkligt, tills rörelsen för henne mot glasrutan. Jord följer med upp på kroppen och händerna. Det fuktiga, smutsiga och levande möter den kalla, hårda glasytan. Hon låter handen vila mot den och börjar skriva. Bokstäverna växer fram i smutsen, långsamt och sirligt:

”Ingenting finns.” Handen lämnar glaset, men orden stannar kvar. Det hon nyss bar i kroppen har fått en yta att fastna på. Glaset blir samtidigt en hinna mellan henne och publiken – något som kan beröras men inte passeras. På andra sidan finns åskådarna; på denna sida står den ensamma kroppen kvar.

Till Steve Reichs repetitiva musik och med ord av T. S. Eliot och Samuel Beckett glider rörelsen mellan olika tillstånd. Vatten blir till gungning, gungning till kropp, kropp till jord, jord till hand och hand till skrift. Det ena tillståndet föds ur det andra. Ingenting sker abrupt; allt sjunker långsamt över i något nytt.

Musiken håller tiden i rörelse medan kroppen tycks kämpa mot den. Jorden drar henne nedåt, glaset håller henne kvar, vattnet under pråmen fortsätter sin egen långsamma rörelse. Det konkreta – jord, glas, vatten och kropp – blir bärare av något som inte går att hålla fast: tid, minne, frånvaro.

Life Boat hade urpremiär den 8 juni 1976 och ingick i en koreografisk serie på temat tid–rum–energi, tillsammans med Pyramiderna och The Opening of the Mouth. Föreställningen spelades till och med den 13 juni.

Titeln Life Boat blir därmed också en bild av rörelsen: något som håller kroppen flytande, men som samtidigt hela tiden rör sig mot djupet. Life Boat återuppsattes i samband med ett seminarium/workshop om den postmoderna dansens 60- och 70-tal, som ingick i festivalen Talking Dancing." /JÖ

Recensionen "Skapelsen central i Life Boat" av Cattis Grant publicerades i Dagens Nyheter den 1 september 1997. Texten behandlar uppsättningen av föreställningen Life Boat och dess tematiska fokus på skapelsen.

"När Life Boat hade premiär 1976 betecknades den som en rörelsedikt och som sådan bröt den kraftigt mot den dåvarande samtida dansen, som ofta framfördes som en politisk handling, avskalad från all scenografi. Framförd 1997 har Life Boat inte förlorat sin aktualitet tack vare sitt livstema utfört i en fantasieggande form. Det är kanske därför människorna som har grillfest på båten bredvid tidvis sitter fastklistrade vid däck och följer föreställningen, liksom båtarna som saktar in i fjärden." Cattis Grant, "Skapelsen är central i Life Boat, 01-09-1997, Dagens Nyheter 

Om återuppsättningen av Life Boat 1977 till Life Boat 1997 fanns att läsa: "På flera sätt är Life Boat en mycket modig föreställning. Den var modig på sin tid eftersom den bröt mot de postmoderna konventionerna inom dans. Den är modig idag när Margaretha Åsberg – senare Anja Birnbaum – vågar möta oss så naket.   Det finns ett slags obeveklighet i hela idén om Life Boat. Man kommer visserligen på sig att le åt det litet tunga allvaret i de symbolladdade handlingarna, men slås också av den konkreta sinnligheten. Leran är lera, jorden är jord, säden som hälls ut i sarkofagen är säd – kretsloppet i alla tider." Cattis Grant, Svenska Dagbladet 1997-09-01

En utställning om det postmodernistiska rörelseverket "Pyramiderna" på Dansmuseet (2001-10-01) gav en rik påminnelse om Margaretha Åsbergs valfrändskaper, från "Life boat" – den som uppfördes på en pråm vid Skeppsholmen 1976 – till "Allvarsamma bagateller" 1998. I båda deltog konstnären Håkan Rehnberg, som i sällskap med Jan Håfström, Sivert och Bård Breivik dominerar utställningens katalog med skulpturer, föremål och rumslösningar.

En längre artikel om Pyramiderna finns att läsa i SvD den 1 oktober 2001. https://www.svd.se/a/fc21d5b6-b9f0-3dfb-819e-78a4b5682dfe/pyramiderna-blir-en-mangbottnad-tidsresa

På Moderna Dansteatern träder åskådaren in i ett tomt rum som tycks vänta i Becketts anda. Men T. S. Eliots ord inleder föreställningen: ”The ending precedes the beginning”.